Nils och Sigrid Andersson

Anders Anderssons far hette Nils Andersson och han föddes den 30 juni 1879 i Venestad i Träne socken sydväst om Kristianstad. Anders Anderssons mor hette Sigrid Andersson och hon föddes den 20 mars 1880 i Lyngby strax sydöst om Everöd söder om Kristianstad.

I lysningsboken för Everöds församling för 1901 ser man att det gjordes lysning för deras vigsel den 13, 20 och 27 oktober 1901. De gifte sig sen i Everöds kyrka den 31 december 1901 och deras vigselförrättare hette Davidsson. Knappt tre månader senare, den 17 mars 1902, flyttade Sigrid och hennes två barn Nils Fridolf Enoch och Jenny till Västra Vram för att flytta ihop med Nils. Barnen fick hon innan hon gifte sig med Nils och man kan läsa mer om dem på vår sida om Sigrids förfäder.

På fotot till höger ser man Nils och Sigrid någon gång i slutet av 30-talet eller början på 40-talet vid huset de bodde i på Aspvägen 6 i Perstorp.

Nils och Sigrid fick åtta barn

• Malte Alvar föddes den 30 april 1903
• Erik Fridolf föddes den 19 juli 1905
• Nils Ivar föddesden 30 augusti 1907
• Anders Sigfrid föddes den 3 januari 1910
• Anna Elisabet föddes den 21 april 1912
• Karl Gustaf föddesden 27 januari 1914
• Inga Britta föddes den 21 december 1919
• Torsten Bertil föddes den 13 januari 1924

Malte Alvar, föddes medan Nils och Sigrid bodde i Västra Vram socken och resten av barnen föddes sedan de flyttat till Perstorp någon gång under hösten 1903 och där bodde de sedan under resten av sitt liv. I kyrkans födelsebok står det att Karl Gustaf föddes den 27 februari men i folkräkningarna 1970 och 1980 står det att det var den 27 januari han föddes varför vi har antagit att det ska vara januari istället.

Anders är Jonnys farfar och det finns mer information om honom och Jonnys farmor på vår sida om Anders och Greta Andersson. I kyrkans födelsebok står det att Anders föddes den 16 januari 1910, inte den 3 januari, men vi tror att det är felskrivet.

Till Flydda tider, Arvid Persson

Det mesta vi vet om Nils så här långt och det liv han levde bygger på allt det som Arvid Persson har berättat om honom i boken Till Flydda tider, Arvid Persson berättar. Han berättar inte något om Sigrid men några av deras barnbarn har berättat en del om henne också för oss och efterhand som vi hinner ska vi berätta det vi fått veta om henne också på den här sidan.

Arvid Persson. Arvid Persson beskrivs av Perstorps kulturnämnd som en bygdens son och av det han berättar i boken så framgår tydligt att han kände Nils mycket väl efter att de arbetat tillsammans under många år på Skånska Ättikfabriken. På den här sidan kan man läsa valda utdrag från boken där Arvid berättar om Nils men i dokumentet Till flydda tider om Nils Andersson kan man läsa alla de utdrag från boken som handlar om Nils på ett eller annat sätt. Vi uppmanar bestämt er som vill veta mer om Nils och hans liv att läsa det här dokumentet för det är väldigt mycket unik och mycket intressant information om inte bara Nils utan också om arbetarrörelsens historia i Sverige och kampen för föreningsrätten, dvs. rätten att få bilda fackförening.

Arvid Persson berättar om Nils

Det är med mycket värme och mycket humor som Arvid Persson berättar om Nils i boken Till Flydda tider, Arvid Persson berättar.

Han har fyllt många tomrum i min tillvaro, och jag har skrattat, skrattat gott, många gånger åt honom. Jag hade förmånen att under många år arbeta så gott som tillsammans med honom, och under fritiden vistades jag ofta i hans hem, så vi talade ofta med varandra, och alltid var han glad och rolig. Hans humor var både torr och saftig, och han var dräpande i replikerna och dråplig i sin infall. Och fastän han många gånger hade det besvärligt, hörde man honom aldrig klaga eller såg honom nedslagen. Tvärtom kunde han roa och uppmuntra andra. Han såg helt enkelt allt i ljust. Och ännu i denna dag är det ett sant nöje att gå upp till honom och prata någon timme med honom. Humorådran och de osökta kvickheterna sinar aldrig, men inte är det allt som lämpar sig för tryck.

Men nog är det ett underverk hur han på sin lilla lön kunde livnära sig, sin hustru och sina nio barn och ändå kladda en hel del som han gjorde. Var det något nytt eller roligt som han hörde, så nog skulle han skaffa sig det. Det var inte många år efter förutnämnda grammofonkonsert i korgmästarverkstaden förrän han köpte en stor och välljudande Husbondens Röst med trätratt. Det blev inte så skrällande ljud, och många skivor hade han. jag köpte den av honom sedan och har den ännu kvar idag.

Djur var Nisse alltid glad åt, och i och omkring hans bostad vimlade det alltid av något, inte bara bin utan även av annat slag: hundar, höns, gäss, kaniner och burfåglar. Och när han nu flyttade till pensionärshemmet måste han skiljas från sin vackra och kloka schäfer, som han hade sådant sällskap av förut. Han satte in en annons, och en fru från en annan ort kom och tittade och blev förtjust i hunden. Nisse begärde 200 kr för den och 50 kronor för buren, som bara var en vanlig trälåda. Ja, frun lämnade 200 kronor och tog hunden med sig; hon skulle hämta lådan sedan. Hon hördes emellertid inte av, och Nisse lugnade sig en tid till dess att hon hade hunnit riktigt fästa sig vid hunden. Då ringde han. Jaa, sa hon, hon frågade inte efter lådan, hunden låg inne och trivdes bra med det. "Jaså", sa Nils, "men nu är det så att hunden och buren de hör ihop och de är sålda samtidigt i vittnens närvaro, och då skall hunden snart komma tillbaka till sin bur." Men då dröjde det inte länge förrän de 50 kronorna kom, och Nisse myste gott.

Ingas dotter Ingrid Nilsson har bekräftat Att Nils var en djurvän och att hon kommer ihåg hans schäfer från sin tid som barn i början av 50-talet. Schäfern hette Pella och var väldigt väluppfostrad och Nils hade sköldpaddor och kajor också.

Både Nils och Sigrids son Anders, Jonnys farfar, och flera av Anders barn har ägnat sig åt biodling och av det Arvid Persson berättar om Nils så tycks de ha ärvt det intresset för bin av Nils.

Hans bisyssla, biskötsel, gav inte mycket ekonomiskt, snarare tvärtom, men bihus hade han långa rader, och när solen sken då myste Nisse. "Nu drar de in hela ljungtuvor" sa han "och sedan sitter de och sorterar dem när det är dåligt väder". Det började bli modernt att importera italienska bidrottningar, och nog skulle Nisse också skriva efter en sådan. Det gjorde han. De brukade sändas tillsammans med några bin i små öppna burar och med mat med sig för några dagar. Nils gick till posten varje kväll för att höra efter sin drottning och postfröknarna, fröknarna Skönbeck, hade så roligt åt honom för att han väntade något så förnämt som en drottning. När den verkligen hade kommit en kväll sa fröknarna: "Jaså, är det en drottning. Den måste vi se på". - "Ja" högg Nisse till "men det bästa med den är att den bara behöver befruktas en gång, det räcker för hela livet". Sedan ville fröknarna inte prata om det mer.

När bina svärmade var det alltid vanligt att ta något lakan eller dylikt och lägga över svärmen för att skugga och svalka ner den så att den inte flög upp igen. Så gjorde också Nisse. Men en kväll hade lakanet nog inte blivit skakat riktigt innan det lades in, utan ett antal bin hade blivit sittande i ett veck, och när Sigrid och Nils hade legat en stund på kvällen och hunnit värma upp sina nya sängkamrater, blev det ett rysligt liv i sängen och paret flög upp som skjutna ur en kanon. De fick nog en hel del stick innan de hann befria sig från inkräktarna.

Enligt Arvid Persson var Nils mörkrädd

Nisse var alltid mörkrädd. Även sedan han var gammal och klok var han faktiskt mörkrädd, och Sigrid fick ofta, ofta gå och möta honom när han skulle lämna fabriken.

Livet runt Skånska ättikfabriken i Perstorp i början av 1900-talet

Ingenjör Wilhelm Wendt. Nils och flera av hans och Sigrids barn arbetade under många år på Skånska ättikfabriken i Perstorp så berättelsen om deras liv är därför också till stor del en berättelse om livet runt Skånska ättikfabriken.

Skånska ättikfabriken i Perstorp bildades då ingenjör Wilhelm Wendt inregistrerade företaget Stensmölla kemiska och tekniska industri hos länsstyrelsen i Kristianstad år 1881 för att tillverka ättiksyra, tjära, träkol, träsprit m.m. Ättiksyran destillerades fram ur bokved som ett alternativ till den spritättika som framställdes ur sprit och som var den ättika som alltid användes i hushållen fram tills då. 1886 bytte han namn på företaget till Skånska ättikfabriken.

Enligt Arvid Persson så började Nils arbeta på Skånska ättikfabriken i Perstorp 1903.

Gryt-Nils eller Nils Andersson, som han hette den första tiden, kom till fabriken 1903 efter den första konflikten.

Eftersom Malte föddes i Västra Vrams socken den 30 april så borde det alltså varit först under hösten år 1903 som Nils började arbeta i Perstorp.

På ett ställe i boken berättar Arvid Persson så här om Nils arbete i fabriken.

För den som sysslat med svavelsyra och dess användning inom produktionen var det faktiskt inte lätt att undvika att få stänkar på sig, och därför var det också många som gick med "maskätna" och trasiga byxor. En gång hade Gryt-Nils´ fått ett par nya byxor och hade inte använt dem mer än ett par dagar, förrän han vid satsningen av grytorna fick en skvätt av syran på benet med följd att ett stort stycke av ena byxbenet föll bort. Det var ett hårt slag, och när han lite senare mötte ingenjör Lindström visade han honom vad som skett och sa´: "Vi borde egentligen ha lite klädpengar så som vi förstör våra kläder." "Nej", sa ingenjör Lindström, "det skulle Ni visst inte, Ni skulle istället betala den syra Ni använder på detta sätt, för det är inte meningen att den ska hällas på kläderna." Det tyckte Nisse var hårt, och det har han aldrig glömt. Än idag när han möter ingenjör Lindström så tänker han på det. Annars tycks inte den gode Nisse tagit någon nämnvärd skada av sina många år i fabriken.

Arvid Persson har också berättat om de första försöken att bilda en fackförening på Skånska ättikfabriken i början av sekelskiftet.

Omkring sekelskiftet började det bli nya toner i arbetarlägren runtom. Den ena sammanslutningen efter den andra tillkom och en del försvann lika fort som de kom. Även i Skånska ättikfabriken började det att viskas om fackföreningar, men det var långt ifrån lätt att få enighet härom. På den tiden fanns det i Skåne tre platser som var särskilt kända i arbetarkretsar: Dalby Stenkross, Kaniks Tegelbruk och Perstorps Ättikfabrik. Här var det i regel lätt att få arbete, men betalningen var dålig. Många av de gamla i fabriken som hade sina torp och småbruk, som gav dem litet vid sidan om arbetslönen, var nöjda med sin tillvaro, men en hel del löshästar, som kom utifrån, agiterade ihop en förening som tillkom i slutet på 1902 eller möjligen i början på 1903, och efter en tid blev det framställning om ökade löner. Men svaret blev "kalla handen". Ingenjör Wendt hade annat att ha sina pengar till: experiment och expandering, och så blev det strejk med en del åtföljande kravaller och oroligheter i byn. Detta var ju något nytt. Folk kunde inte förstå sig på det. De kunde inte fatta att människor kunde få pengar från Stockholm bara för att de slutade arbeta. Och någon sorts solidaritet bland arbetarna gick det heller inte att skapa. De som ville arbeta tyckte de kunder få det, och det hade inte andra med att göra ... Så småningom rann det hela ut i sanden. De flesta kom tillbaka till fabriken, och det gick åter på det gamla vanliga sättet och den fackföreningen var icke mer.

Festen på Stensmölla midsommaren 1904 eller 1905

På ett annat ställe i boken berättar Arvid Persson om en fest på Stensmölla, ingenjör Wendts bostad som också brukade kallas för Borgen, där Nils också var med.

Särskilt en fest som hölls i och omkring Borgen har gått till historien. Den hölls vid midsommaren 1904 eller 1905, men även tidigare, hade det varit fester för de anställda och deras familjer. Eliasa Stina talade om, att innan Wilhelm Wendt var gift hölls det flera fester som hon hade varit med på och även hennes flickor hade varit med. Hon sa´ med sin pipiga röst: "Jaa, Wendt han kunde inte dansa men han skulle ändå alltid hoppa med alla oss kärringar." Men ovannämnda årtal var det en alldeles särskilt stor festlighet. En större utställningspaviljong var uppsatt i trädgården utanför Borgen, "Villan" kallade vi den, och en stor dansbana utlagd, där Robert Landgren och Munka-Augusten spelade, och det dansades av glatta livet. Det bjöds på både mat och dryck, kaffe m.m. och det serverades ömsom i paviljongen, ömsom inne på Borgen, och gäster fick gå där emellan så länge de kunde gå.

Det bjöds på stek och risgröt och så kaffe och kakor. Det finns ännu servitriser som minns den tillställningen, liksom "Gryt-Nils" inte att förglömma. Han säger: "Det är min Kristi själ det bästa som ingenjör Lindström har gjort sedan han hit kom." Han var traktör och han tröttnade aldrig i armen förrän vi hade knäat i backarna runt omkring. Och det var inte många som kunde gå hem den natten, inte av gubbarna åtminstone.

Och det dansades och trampades takten så det hördes vida omkring. Särskilt av de unga som ej fått sin glädje i spriten, och fru Wendt manade på de manliga dansandena "Ni skall inte låta våra flickor sitta stilla, de skall också dansa". En av jungfruarna hade fullt sjå att lära Otto dansa Tantoli, den tidens "rock".

Musikkåren som Nils var med och spelade i

Arvid Persson har berättat att de bildade en musikkår, en sextett, på Skånska Ättikfabriken som Nils var med i från början.

I och med att det började bli modernt med sammanslutningar av olika slag, såsom godtemplarloger, fackföreningar och dylikt, började man också ofta intressera sig för sammanslutningar för musik. Alltså inom en krets av arbetare kunde det bildas en musikkår eller en sextett, som det kallades på den tiden, och det blev sällan mer än sex i kårerna, möjligen en efter hand tillkommen trumslagare. I Skånska Ättikfabriken började också en del musikintresserade att dryfta frågan om möjligheten till en sådan där sextett. Det fanns i Gångvad en sextett på den tiden som reste mycket omkring till platserna runt omkring vid fester och andra tillställningar, och de var mycket duktiga och populära.

Men så kom den stora frågan: Var få ihop pengar till instrumenten? Arbetarna hade inte så mycket att offra. Fastän man inte var bortskämd med några höga levnadsvanor fick ju ändå mat och kläder gå före, och man tänkte och grunnade och överlade. Det var ju inte några billiga saker att köpa, dessa instrument. Men så kom man så småningom på idén att höra med ingenjör Wendt om ett lån, och ett par av de mest intresserade gick upp till honom och förhörde sig, och verkligen, han blev intresserad och lovade låna dem 600 kronor, men de skulle ju göra lite avbetalningar enligt uppgjord plan.

De första 6 som började var: Karl Persson Ess-kornett, Fritz Martinsson B-kornett, Albert Elmlund 1:e tenor, Fritz Almberg 2:e tenor, Lambert Nilsson Althorn och "Gryt-Nils" Bastuba.

Och nu blev det fart på inköp och övningar. Inte var det lätt för en helt ovan och icke-notkunnig att få fram några rena toner, och samspelet sedan! I hemmen, där dessa de första instrumentinnehavarna bodde, måste hustrur och barn ofta gå från hemmet om kvällarna för att slippa höra på de första försöken, men lärare anskaffades så småningom och man bytte flera gånger. Till sist fick man tag på Musiksergeant Åkerman, en hård kille, som körde skarpt med dem, och det bästa han visste när han skulle bestraffa ett fel eller misstag var att klämma i med sin stövelklack på den felandes tår. En gång fick en musikant stanna hemma i en hel vecka för fotskada, åstadkommen på detta sätt. Och en gång lyfte Nisse sitt instrument, det var förresten bastuban, och skulle slått den i huvudet på Åkerman, om inte de andra hade gått emellan.

Den stora konflikten 1909

Arvid Persson berättar så här om en stor konflikt på Skånska Ättikfabriken 1909.

Så kom 1909 och den stora konflikten, och som stridsåtgärd sa´ ingenjör Wendt upp lånet. Nu var goda råd dyra. Sextetten hade nu kommit så långt att det inte var roligt att lämna ifrån sig instrumenten. Våra mannar försökte att tala med andra personer om bisträckning och så småningom lyckades de också få ihop vad som återstod på lånet. Karl Persson kunde med glädje gå ner och lösa det hos ingenjör Wendt. Under konflikten hade man goda tider att öva och även en trumma hade anskaffats, som kunde döda ev. feltoner. Det skulle bli demonstration i Klippan och musikkåren anmodades att deltaga. Det var första gången man skulle gå och spela, och mannarna ville ju gärna försöka, men hur komma dit? Pengar till resan fanns inte, och då var inget annat att göra än att gå och det gjorde de. Med instrument och noter som barlast traskade de iväg till Klippan och kom igen (likaså gående) på kvällen. Nog var de åtskilligt trötta, men roligt hade det varit, inte minst därför att de verkligen hade fått beröm för sina prestationer. Men dagen efter låg de stilla och kunde knappt stå på benen.

På fotot från 1909 nedan ser man Nils spela på bastuban och det bör vara taget vid det tillfälle som Arvid Persson berättade om ovan. Vi hittade det i häftet Perstorpsbilder III och enligt en kommentar i häftet Perstorpsbilder XVIII så är fotot taget den 1 maj 1909 Nils den som spelar på bastuban. De här häftena gavs ut av fotoklubben och kulturnämnden i Perstorp 1997.

Anita som bodde hos Nils och Sigrid under 10 år som barn har berättat det var en väldigt fattig tid under första halvan av 1900-talet och under krigsåren på 40-talet När Nils berättade för sin chef på Skånska Ättikfabriken att de skulle ha ett barn till så hade chefen sagt till honom att Nisse, vad tänker du på, skaffa fler ungar när det är så dåliga tider? Du har ju knappt till en brödkaka! Men då gav Nils ett prov igen på den kvicka humor som Arvid persson berättat om genom att svara Å, när jag gör ungar så ser jag brödkakor överallt!

Ett skolfoto med Anders från 1917

Tidningsurklippet nedan där man ser Anders och hans skolklass är det tidigaste fotot vi har av något av Nils och Sigrids barn. Anders är pojken som är barfota i den främre raden.

En gammal bild av Postgatan i Perstorp. Till vänster i bilden skymtar man det hus där Anders och hans skolklass fotograferades utanför trappan någon gång omkring år 1917.	Samma hus som det ser ut idag. Huset ligger inte på samma ställe som det gjorde förut och verandan är borta. Fotot togs i maj 2013.

Den nio månader långa konflikten 1924

En annan omtalad konflikt vid Skånska ättikfabriken är den nio månader långa konflikten under 1924 och som Arvid Persson beskriver så här.

Men förnödenheterna steg i pris fortfarande, kanske inte så mycket, men vi ansåg oss ändå behöva begära löneförhandling även vid nästa årsskifte, som vi också gjorde. Fast ovanligt blygsamt mot förut måste jag säga. Men nu var det definitivt slut från arbetsgivarens sida. Han kunde inte betala hur mycket som helst och kunde inte heller låta sig kommenderas av arbetarna. Han visste väl själv hur han hade det med möjligheter, och så kom det ut ett meddelande om att alla som ville avsäga sig fackföreningen och arbeta för den förutvarande betalningen kunde få stanna kvar. Alla andra fick försvinna den 1 januari. Det var ingen av föreningens medlemmar som stannade kvar eller "svek" och alla var organiserade. Det blev lock-out. På detta sätt kom vi in på år 1924 - de hårda och svåra stridernas år - elddopet.

Gång på gång gjorde förlikningsmannen försök till uppgörelse, men ingenjör Wendt ville inte resonera. Det han hade sagt var absolut det sista, och striden fortsatte. Det var mycket ovanligt med föreningsrättsstrider vid denna tidpunkt. Alla trodde att det var ett överståndet faktum.

Det var roligt att arbeta för föreningen. Alla hade fast beslutsamhet att hålla ut. Leden sviktade aldrig, hur svårt det än kunde vara för många. Men lika väl som ingenjör Wendt fick hjälp av en stor skara s.k. notoriska strejkbrytare som hade växt upp bland industrierna och som reste från plats till plats där konflikter rådde, dyra herrar som fordrade hög betalning och var föga intresserade av arbetet, i synnerhet sådant som i stor utsträckning förelåg vid Skånska Ättikfabriken, lika väl som ingenjören fick hjälp av sådana män som kallades "revolverförsedda män" lika väl fick vi hjälp av våra sympatisörer landet runt, både ekonomiskt och moraliskt sett.

Det började dock så småningom att komma även andra arbetare till fabriken än de notoriska och det var inte roligt. De vållade oss bekymmer. Det var folk från både när och fjärran, sådana som kommit på annonser utan att veta att det var konflikt här, och sådana som av en eller annan anledning var i nödläge och måste ta vad som helst. Många fick vi tag i när de kom, och många var det som reste tillbaka sedan de fått höra hur läget låg.

Konflikten fortsatte och hårdnade och en hel del vräkningar av de lock-outade från deras bostäder förekom. Detta spred mycken bitterhet och olust och svårigheter för nya lägenheter. Listor över kända strejkbrytare blev längre och längre, men ingenting tycktes inverka på solidariteten och fortsättningsviljan hos arbetarna.

Sent på hösten 1924 kommer upplösningen på konflikten sedan Wilhelm Wendt omkommit i en olycka, när han själv försöker hålla produktionen igång i en av fabrikerna och Arvid Persson berättar om det så här.

Men så en höstkväll gick det liksom ett dovt sus genom alla led. Det spordes att ingenjör Wendt hade avlidit under natten. Allting liksom dämpades, stannade av, och frågetecknen blev fler och större. Trots den bittra kampen som fördes och de många gånger hårda stridsmetoderna, gick det faktiskt en våg av aktning bland arbetarleden, och på det första mötet efter, när jag höll min enkla lilla parentation, såg jag faktiskt i många av de äldres ögon att de var fuktiga. Dessa gamla räknade som jag den avlidne inte bara som chef, utan också som sin gamle arbetskamrat, och jag vågar bestämt påstå att jag efter den dagen inte hörde ett enda hårt ord om ingenjör Wendt. Han hade fallit på sin post, fallit i striden för sin sak, sin mening, sina intressen och synpunkter.

Otto Wendt. Nu dröjde det inte så länge förrän vi av förlikningsmannen blev kallade till ett möte för underhandlingar. Visserligen hade vi under den tid vi gått i konflikt höjt våra krav på timlönen, och de övriga villkoren höll vi benhårt på, men nu märktes det genast en ny anda från arbetsgivaresidan, en verklig underhandlingsvilja och ett visat intresse för uppgörelse.

När Wilhelm Wendt avlidit så tog hans son Otto Wendt över ledningen för företaget. Enligt en bok som gavs ut om Perstorp AB vid 100-årsjubileumet 1981 var fabriken på ruinens brant sedan Wilhelm Wendt investerat allt han tjänat i fabriker, dyrbara experiment och marknadsföring. Wilhelm Wendts hustru, de sex sönerna och de sex systrarna pantsatte allt de ägde och hade för de lån som togs för att få företaget på fötter igen.

På Aspvägen 6 i Perstorp

Sigrid med barnen Torsten och Inga sommaren 1926 i trädgården till huset på Aspvägen 6 i Perstorp där de bodde. Från åtminstone någon gång efter 1920 så bodde Nils och Sigrid på Aspvägen 6 i Perstorp och de bodde kvar där till åtminstone någon gång efter att Sigrid dog 1952. Huset finns kvar än idag men är i ett dåligt skick och den stora tomten som de hade på den tiden har styckats av och det har byggts ett nytt hus på en del av tomten.

Enligt Ingas dotter Anita så odlade Nils jordgubbar och hallon på den stora tomten och som barn var hon ofta där med honom som och hjälpte honom med hans odlingar och med att sköta hans bin. Hon tror att det stora intresse hon själv har för trädgårdsodling idag kommer från Nils och hon är inte rädd för bin heller eftersom hon växte upp med dem hos Nils och Sigrid.

Arvid Persson nämner bara barnen kort på ett ställe i boken.

Samtliga barn han fostrade upp blev goda medborgare, men endast fyra av dem har stannat kvar i Perstorp och på fabriken.

Vad vi vet så arbetade åtminstone Erik, Ivar, Anders och Anna-Lisa på Skånska ättikfabriken eftersom vi har hittat flera foton från fabriken där de finns med.

Hildur och Malte efter deras vigsel 1931. Malte gifte sig med Hildur Sjöholm i Perstorp den 23 juni 1931. Hildur föddes i Vinslöv den 24 juli 1903 och de fick två barn som båda två föddes i Perstorp.

• Willie Roger föddes den 22 september 1931
• Ann-Marie föddes den 26 juni 1934

Vid folkräkningen år 1970 hette Willie utternäs i efternamn och bodde i Göteborg tillsammans med Miriam Annette Utternäs som föddes den 18 september 1939 och de hade fått döttrarna Maria Helena som föddes den 27 februari 1964 och Eva Annette som föddes den 5 mars 1965. De skiljde sig den 3 november 1982 och vid folkräkningen 1980 bodde Wille tillsammans med Karin Signe Gudrun Byberg som föddes den 6 augusti 1940. Willie Roger dog den 12 april 1998.

Ann-Marie gifte sig med Nils Inge Magnusson den 5 juni 1965 och sedan levde de tillsammans i Trelleborg.

Sigrid med Anna-Lisas och Harald Lemanskys son Sven Åke i famnen sommaren 1936. Anna-Lisa gifte sig med Harald Lemansky i Perstorp den 26 december 1933. Harald föddes den 19 juni 1909 i Södra Åsum. I kyrkboken står det att han föddes den 18 juni men eftersom det står den 19 juni när de gifte sig och när de fick sin son så tror vi att det är det datumet som stämmer. Hans föräldrar som kom från Polen stavade dessutom efternamnet Lemantsky med ett t i namnet.

Anna-Lisa och Harald fick två barn. Sven Åke som föddes i Perstorp den 24 juli 1934, och som står på raden under den om Maltes och Hildurs dotter Ann-Marie i födelseboken, och Karl Erik som föddes den 27 november 1941.

Sven Åke gifte sig med Signe Ann-Marie den 15 maj 1956. Signe Ann-Marie är född den 10 februari 1936 och de fick en son med namnet Sven Peter Micael som föddes den 24 december 1960 i Malmö. Vid folkräkningen 1970 bodde Sven Åke och Signe Ann-Marie i Landskrona och de bodde där vid folkräkningen 1980 också men 1990 bodde de i Malmö.

Vid folkräkningen 1970 bodde Karl Erik i Hässleholm. Var han bodde vid folkräkningen 1980 vet vi inte men vid folkräkningen 1990 bodde han i Tyringe. Han dog den 29 mars 2006 och är nu begravd i samma grav i Tyringe som Anna-Lisa och den man, Erik William Karlsson, som hon var gift med efter Harald.

Anna-Lisa skiljde sig så småningom från Harald och gifte sig istället med Erik William Karlsson den 15 augusti 1943. Erik William föddes den 10 juli 1915 i Hjärsås och de fick en son med namnet Knut Arne som föddes i Finja den 8 december 1947. Vid folkräkningen 1970 bodde Anna-Lisa och Erik William i Hässleholm men 1980 hade de flyttat till Tyringe och där bodde de även 1990.

Knut Arne bodde i Tyringe vid alla folkräkningarna 1970, 1980 och 1990. Han fick en son med namnet Lars Joakim som föddes den 27 december 1971 i Finja men vi har inte lyckats hitta vad hans mor heter. Den 21 juni 1985 gifte sig Knut med Eva Irene som föddes den 15 mars 1957. De fick sen en dotter med namnet Ida Sandra som föddes den 7 maj 1986.

Anders, Jonnys farfar, gifte sig med Greata Linnea Olssson i Vedby den 31 december 1936. Greta föddes den 26 november 1913 i Munka Ljungby och de fick åtta barn som vi har berättat om på vår sida om Anders och Greta Andersson.

Ivar gifte sig med Vivi i Kvidinge den 10 oktober 1937. Vivi föddes den 28 december 1914 i Björnekulla och de fick en dotter med namnet Gerd Marianne som föddes i Perstorp den 13 september 1939. Vid folkräkningen 1970 bodde Ivar och Vivi i Perstorp men Ivar dog den 12 juli 1978 så vid folkräkningen 1980 hade Vivi flyttat till Bjärred och hon dog den 27 januari 1983.

Gerd Marianne gifte sig med Erkki Otto Emil Johansson den 30 april 1960. Erkki Otto Emil föddes den 5 oktober 1933 och de fick en dotter med namnet Eva-Lena den 29 november 1960. Vid folkräkningen 1970 bodde Gerd Marianne och Erkki Otto Emil i Perstorp men 1980 hade de flyttat till Malmö och där bodde de 1990 också.

I Skånska Ättikfabrikens personaltidning Bokbladets nummer 1 för 1953 finns två bilder där man ser Ivar Andersson. På bilden ovan till vänster ser man honom när han arbetar med härdning i Skånska Ättikfabrikens bergverkstad och han håller just på och kyler en verktygsdetalj. På bilden ovan till höger arbetar han med sandblästring och han visar ett föremål före behandlingen och närmast i bild ett föremål efter behandlingen.

Erik, troligen på Skånska Ättikfabriken. Erik gifte sig med Elsa den 18 februari 1938 i Gråmanstorp. När de gifte sig var Erik glasbruksarbetare och Elsa var butiksbiträde. Elsa föddes den 25 december 1916 och de fick sex barn.

• Ulla Birgitta föddes den 13 april 1938
• Nils Arne föddes den 12 juli 1939
• Stig Åke föddes den 18 april 1942
• Lars Erik föddes den 20 november 1943
• Anders Bertil föddes den 15 juni 1951
• Sven ove föddes den 15 oktober 1953

Birgitta och Arne föddes i Gråmanstorp och resten av barnen föddes i Perstorp.

Arne och Birgitta.	Åke, Anders och Lars.	Ove.

Huset på Hässleholmsvägen 62 i Perstorp där Erik och Elsa och deras familj bodde.	Erik med sonen Anders i famnen, Nils och Malte, troligen någon gång under hösten 1954.

Birgitta och Bertil den 19 juni 1959. Karla och Arne den 5 oktober 1963 Birgitta gifte sig med Bertil Svensson den 19 juni 1959 och han föddes i Brunnby den 23 augusti 1930. De fick barnen Ingrid Margaretha som föddes den 25 april 1960 och Bertil Morgan som föddes den 15 juni 1962. Arne gifte sig med Karla den 5 oktober 1963 och hon föddes i Ängelholm den 27 juni 1937. De fick barnen Jonas som föddes den 2 december 1967 och Mats som föddes den 30 december 1970.

Inger och Åke den 29 maj 1965. Sonja och Lars den 16 mars 1968. Åke gifte sig med Inger Andersson den 29 maj 1965 och hon föddes i Ängelholm den 7 juni 1945. De fick barnen Paul som föddes den 21 december 1967 och Patrik som föddes den 10 januari 1972. Lars gifte sig med Sonja Andersson den 16 mars 1968 och hon föddes i Hässleholm den 1 maj 1944. De fick barnen Lars Tommy Ingemar som föddes den 2 april 1972 och Monica som föddes den 27 februari 1974. Anders gifte sig med Veronika Andersson som föddes i Fagerhult den 12 juni 1950 och de fick barnen Malin som föddes den 15 maj 1976 och Henrik som föddes den 10 december 1979. Den 3 december 1986 skiljde de sig och den 19 juni 1987 gifte sig Anders med Marianne Ek som föddes i Huskvarna den 30 maj 1949. De fick sedan dottern Nathalie den 20 maj 1987.

Kerstin och Ove den 22 oktober 1983. Fredrik, Kerstin, Isabell, Ove och Marcus våren 1988. Ove gifte sig med Kerstin Olsson den 22 oktober 1983 och hon föddes i Finja den 23 januari 1957. De fick barnen Fredrik som föddes den 7 februari 1979, Marcus som föddes den 27 november 1980 och Isabell som föddes den 12 april 1987.

Karl Gustaf gifte sig med Rodny Rosander den 23 juni 1942 och hon föddes i Finja den 22 juli 1922. De fick tre barn.

• Per Erik Reinhold föddes den 9 juli 1942 som tvilling till Karl
• Karl Bertil Urban föddes den den 9 juli 1942 som tvilling till Per
• Mai-Lis Yvonne föddes den 28 juli 1943

Rodny dog den 17 april 1967 och hennes dödsannons syns på bilden till höger. Hon begravdes på kyrkogården i Tyringe där Karl Gustaf också begravdes tillsammans med henne senare när han dog 1988.

Per gifte sig med Yvonne Rose-Marie Andersson den 29 augusti 1964 och hon föddes i Hässleholm 17 maj 1945. De fick barnen Susanne som föddes den 17 september 1963, Per Åke som föddes den 25 november 1964, Helene som föddes den 1 mars 1968 och Ramona som föddes den 1 mars 1979.

Urban gifte sig med Gullbritt Viola Ann-Kristine Andersson den 11 juni 1966 och hon föddes i Glumslöv den 3 juli 1948. Vi vet inte om de fick några barn.

Mai-Lis gravsten på Norra Åkarps kyrkogård i Bjärnum. Mai-Lis gifte sig med Jonny Welin den 8 augusti 1964 och han föddes i Kristianstad den 12 september 1941. De fick barnen Anne som föddes den 3 januari 1965, Thomas som föddes den 26 april 1967 och Ann-Charlotte som föddes den 18 april 1974.

Mai-Lis dog den 9 mars 2006 och är begravd på Norra Åkarps kyrkogård i Bjärnum och till vänster ser man hennes gravsten.

Inga fick två barn med Kurt Olandersson. Han föddes den 18 juli 1923 i Västra Torup och de gifte sig den 23 oktober 1943 i Perstorp.

Ett foto av Inga taget 1936.

• Birgit Anita föddes den 23 september 1942
• Ingegerd Gunilla föddes den 7 februari 1944

Anita föddes i Hässleholm medan Gunilla föddes i Perstorp. När Inga fick Anita var hon 22 år gammal och kände inte att hon kunde ta hand om henne och Anita kom därför att bo hos Nils och Sigrid under 10 år fram tills Sigrid dog 1952. Nils och Sigrid blev som en far och mor för Anita och var de som uppfostrade henne.

Anita har berättat om en händelse när hon var omkring 6-7 år gammal då hon hade följt med Nils till hans son Erik där de brukade spela kort Nils blev full. Nils hade en hög cykel med hög sadel och Anita skulle åka där bak när de skulle hem igen på kvällen men på vägen hem så ramlade han ut med cykeln i en sädesåker nära Stockholmsgården som ligger nära den östra infarten till Perstorp. Han kunde inte komma upp igen och det var mörkt och Anita kunde inte få upp honom så hon sprang till Stockholmsgården och sa Ni måste hjälpa mig för far är full och han ligger ute i sädstycket och då hade mannen som öppnat för henne svarat att Har han kommit dit så kan han ta sig tillbaka också. Men sen följde han med henne och hjälpte henne att få upp honom så att hon kunde få hem honom igen.

Den 3 april 1949 gifte Inga istället sig med Ture Gunnar Nilsson som föddes den 13 februari 1918 i Ängelholm. De fick två barn som båda två är födda i Ängelholm.

• Ingrid Monica föddes den 21 september 1949
• Michael Jonny föddes den 30 september 1957

Torsten gifte sig med Blenda den 26 december 1946. Blenda föddes den 10 december 1926 i Väsby och de fick fem barn som allihop är födda i Perstorp.

• Sonja Yvonne föddes den 27 mars 1947
• Sten Ingemar föddes den 25 augusti 1952
• Kenth Gustav Bertil föddes den 13 november 1953
• Jan Christer föddes den 29 juli 1955
• Rickard Torbjörn föddes den 16 april 1962

Loket som Torsten körde på Skånska Ättiksfabriken. Torsten körde loket på Skånska Ättiksfabriken under många år och Blenda arbetade deltid på Scan under slutet av 1940-talet och början av 1950-talet och medan Blenda arbetade så brukade Sigrid passa deras dotter Sonja. Sonja har berättat att Sigrid älskade Karp och ofta hade en karp simmande i ett träkar i köket någon vecka så att sumpsmaken skulle försvinna och hon drack alltid sitt kaffe på fat med en sockerbit.

Nils var en underbar sagoberättare och fängslade Sonja med egna berättelser på middagsrasten när han ätit och vilade på sofflocket. Han tog också med henne ut bland plommon- och äppelträden där han plockade ett stort vackert plommon och gav henne och det var deras hemlighet, ingen annan fick veta.

Dagen då Sigrid gick bort

Sigrid dog onsdagen den 19 mars 1952. Torstens och Blendas dotter Sonja har berättat att hon och Ingas dotter Anita var där och Sigrid hade lagt sig på kökssoffan för att vila lite men när Blenda kom hem på middagsrasten för att ge Sigrid hennes insulinspruta så kunde hon inte väcka henne. Anita fick gå ut i köket och Sonja blev beordrad att inte ta blicken från almanackan på väggen. Det var två ugglor i relief och hon minns än idag precis hur de såg ut. Nils kom in och skulle göra Sigrid ren och fin innan doktorn kom och Torsten kom cyklandes från arbetet. Efter det här blev allt upp och nervänt i tillvaron.

Sigrid begravdes på kyrkogården i Perstorp och till höger kan man se hur hennes dödsannons såg ut torsdagen den 20 mars 1952. Längre ner på den här sidan finns det ett foto av hennes och Nils gravsten.

Den 17 maj 1952 förrättades bouppteckningen efter Sigrid av Nils med Erik, Anna-Lisa, Ivar, Anders, Karl Gustaf och Torsten närvarande. Jenny, Malte och Inga hade lämnat fullmakt. I bouppteckningens sida 1 framgår det att de hade upprättat ett testamente som ger den efterlevande full dispositionsrätt över kvarlåtenskapen och på sidan 2 kan man läsa vad de hade som t.ex. att Nils hade 14 bihus. På sidan 3 finns det underskrifter av vittnen.

Skånska Ättikfabrikens 75-årsjubileum

Den 8 september 1956 firades Skånska Ättikfabrikens 75-årsjubileum och i Skånska Ättikfabrikens personaltidning Bokbladets jubileumsnummer från 1956 kan man läsa om festligheterna som genomfördes på två platser.

Festligheternas första del genomfördes i plattbearbetningslokalen inne på fabriksområdet där det hissats flaggor och lokalen hade smyckats ut inför festligheterna. Gästerna började anlända strax efter 13:00 och vid 13:50 hade alla anlänt och satt sig på sina platser. Kl. 14:00 spelades det en fanfar och landshövdingen för Kristianstads län, Per Westling, med maka anlände eskorterade av direktörerna Olof Nauclér och Otto Wendt.

Erik får en medaljd i i silver av första storleken av landshövdingen Per Westling. Efter att Otto Wendt inlett med ett kort tal så började landshövdingen Per Westling dela ut medaljer från Kungliga Patriotiska Sällskapet för lång och trogen tjänst till 185 av företagets anställda. I Bokbladet fanns också en förteckning över alla de som fick medalj .

På fotot till höger ser man när Erik får en medalj i silver av första storleken och i förteckningen omnämns han som destillatör med 34 år i tjänst för Skånska Ättikfabriken. Men i förteckningen kan man läsa att plastpressare Malte Andersson med 31 år i tjänst och härdare Ivar Andersson med 30 år i tjänst också fick medaljer i silver av första storleken och att lackkokare Nils Andersson med 23 år i tjänst fick en medalj i silver av andra storleken.

Nils under jubileumsmiddagen längst bort i bilden, då han var 77 år gammal, med August Bengtsson till vänster om honom. Efter drygt en halvtimme när alla fått sina medaljer var festligheternas första del slut och festen fortsatte därefter med jubileumsmiddag i bergverkstaden som är 5 500 kvadratmeter stor och byggdes för att påbörja tillverkning av vapen efter andra världskriget. Det blev aldrig av och numera används lokalerna som lager istället.

Man kan också läsa om jubileumsmiddagen i Bokbladet, att det regnade den dagen och att företagets bussar körde med gäster i skytteltrafik till bergverkstaden. På fotot till vänster som togs under jubileumsmiddagen ser man Nils längst bort i bilden då han var 77 år gammal. Den som sitter till vänster om Nils heter August Bengtsson. Han kom från Ebbarp och var född 1875 och han arbetade i nära 46 år på Skånska ättikfabriken.

På några ställen i boken berättar Arvid Persson om Nils från tiden efter att Sigrid gått bort. Bl.a. berättar han att Nils tillbringade en tid på sjukhus 1957.

År 1957 fick Nisse prostatabesvär och han måste läggas in på lasarett. Det var nog första gången han hade känning av någon egentlig sjukdom eller läkare. Men operationen gick bra och han trivdes på sjukhuset. Sjuksköterskorna hade lika roligt åt honom som andra som kom i beröring med honom. När han skulle lämna lasarettet, och taxibilen kom och skulle hämta honom sa han till chauffören: "Stanna vid en herrekiperingsaffär, jag skall köpa var sin skjorta till mina pojkar. De har varit så snälla när jag legat här inne och kommit och sett om mig och de har skrivit och ringt till mig, så jag skall ge dem något för att de har varit snälla." Men när de hade kört en liten stund sa han: "Ja, jag tänker på att det är ett sånt helsicke med halshål och sådant där, så jag vet inte. Stanna vid spritbolaget i stället, så köper jag dem var sin halvliter god cognac, för den passar alla halsar." Och så blev det också.

Ett hem i Finja väster om Hässleholm, där Nils har bott en tid. På ett annat ställe i boken berättar Arvid Persson om hur Nils bor på ett pensionärshem. Var det är vet vi inte men vi vet att han har tillbringat en tid på ett hem i Finja väster om Hässleholm och som syns i bilden till höger för att återhämta sig efter sjukdom eftersom Erling Anderssons fru Greta Andersson arbetade en tid där medan Nils bodde där. Det borde vara efter de prostatabesvär som Arvid Persson har berättat om som han bodde på det här hemmet om om det är samma ställe som det pensionärshem som Arvid Persson berättar om vet vi inte.

Han har bott på ett tjugotal ställen i Perstorp innan han nu fått ett litet trevligt rum på pensionärshemmet. Och här har han några av sina gamla kamrater omkring sig i samma hus att språka med, och nog träffas de ofta och nog pratar de ofta, och jag tror att i de flesta fall blir det om gamla fabriken.

Arvid Persson berättar också om en annan rolig händelse.

En dag i början av februari 1959, alltså i hans 80:e år, satt Nisse i sin lägenhet i pensionärshemmet och kände sig litet duven och slö, och han tänkte: "Nej, jag måste ut och hämta litet frisk luft, och så tog jag", berättar han, "min cykel och körde litet utåt Hässleholmsvägen, och det gick så lätt så lätt så jag visste knappt av det så var jag i Hässleholm. Så tänkte jag, att har jag kommit till Hässleholm så måste jag ju gå in och köpa en halva brännvin, och sedan körde jag hemåt, men då förstod jag varför det hade gått så lätt dit, för nu fick jag hård motvind, men det gick i alla fall". "Ja men Nils", sa´ jag, "det var ju flera grader kallt den dagen. Frös Du inte?" "Jo, jag frös lite om halsen och bröstet, för jag hade glömt att ta någon halsduk. Men Du kan tro att det var gott med en gök och så ligga och vila sedan", och dagen efter var Nisse lika pigg. Det är gott virke i de gamla veteranerna.

Nils dog den 22 februari 1964 och är begravd på kyrkogården i Perstorp tillsammans med Sigrid. Hans dödsannons syns på bilden till höger och deras gravsten syns på bilden till nedan. Nils och Sigrids gravsten på kyrkogården i Perstorp. Att deras gravsten finns kvar ännu kan vi tacka Ingas dotter Anita Feinberg för. Tidigare betalade Torstens fru Blenda för att den skulle få finnas kvar och nu är det Anita som gör det och hon brukar också åka dit en gång varje sommar för att sätta blommor på deras grav.

Maltes och Hildurs gravsten på kyrkogården i Perstorp. Hildur dog den 8 juli 1960 och Malte bodde kvar i Perstorp fram tills han dog den 12 juni 1988. De är begravda på kyrkogården i Perstorp och deras gravsten syns på bilden till vänster. Deras dotter Ann-Maries man Nils Inge Magnusson som dog den 22 april 2006 och Ann-Marie som dog den 17 april 2013 är också begravda i samma grav.

Elsa och Erik utanför sitt hus på Hässleholmsvägen 62 i Perstorp. Elsas och Eriks gravsten på kyrkogården i Perstorp. Erik dog den 26 november 1967. Han skulle operera bort blindtarmen men det uppstod en luftbubbla som gjorde att han dog och han är begravd på kyrkogården i Perstorp tillsammans med Elsa som dog den 12 maj 2011. Deras gravsten syns på bilden till höger.

Ivars och Vivis gravsten på kyrkogården i Perstorp. Ivar dog den 12 juli 1978 och är begravd på kyrkogården i Perstorp tillsammans med sin fru Vivi som dog den 27 januari 1983 och deras gravsten syns i bilden till vänster. Anders och Gretas gravsten på Norra Åkarps kyrkogård i Bjärnum. Anders, Jonnys farfar, dog den 23 februari 1986 och är idag begravd på kyrkogården i Bjärnum tillsammans med sin fru, Jonnys farmor, Greta som dog den 18 april 1993 och deras gravsten syns i bilden till höger. Anna-Lisa dog den 10 maj 1994 och hennes man Erik William dog den 28 juni 2003. De är begravda på kyrkogården i Tyringe och Anna-Lisas son Karl-Erik som hon fick med sin första man, Harald Lemansky, är begravd i samma grav. Harald Lemansky dog den 26 juli 1959 och han är begravd på Björnekulla kyrkogård tillsammans med sin fru Karin.

Minneslunden på kyrkogården i Perstorp. Karl-Gustaf dog den 13 juli 1988 och begravdes på kyrkogården i Tyringe där hans fru Rodny också begravdes då hon dog den 17 april 1967.

Inga dog den 22 november 1996 och hon begravdes i minneslunden på Ängelholms kyrkogård och där begravdes hennes man Ture Gunnar också då han dog den 6 juli 1994. Ingas första man, Kurt Olandersson, dog den 21 december 1976 och han är begravd i en urna på Hässleholms östra begravningsplats.

Torsten dog den 2 oktober 2001 och är begravd i minneslunden på kyrkogården i Perstorp. Där är också hans fru Blenda begravd. Hon dog den 10 oktober 2006.

Den 24 november 2013 träffade vi Ingas dotter Anita Feinberg som redan har hjälpt oss väldigt mycket med släkthistorian om Nils och Sigrid och deras barn genom att berätta om sina minnen från tiden då hon växte upp i Perstorp.

Den 23 maj 2014 träffade vi sju av Nils och Sigrids barnbarn i Perstorp för att ge dem en chans att träffa sina kusiner och be dem berätta om sina minnen av Nils och Sigrid. Vi tog fotot nedan av dem vid kyrkan i Perstorp efter att vi besökt Nils och Sigrids grav.