Sök på den här webbplatsen
Följ oss på   [f]   [L] [L]

Slaget vid Lund den 4 december 1676

 
01.jpg
Roskilde domkyrka där fredsfördraget 1658 som
gjorde att Skåne tillföll Sverige undertecknades.

Fredsfördraget i Brömsebro som skrevs under den 13 augusti 1645 innebar att bl.a. Halland tillföll Sverige under 30 år och den 26 februari 1658 undertecknades ett nytt fredsfördrag i Roskilde domkyrka som innebar att bl.a. Skåne, Blekinge, Halland (nu permanent) och Bornholm tillföll Sverige.

Kriget bröt dock ut igen redan i juni 1658 och den 27 maj 1660 slöts ett nytt fredsfördrag i Köpenhamn som bekräftade fredsfördraget från 1658 i Roskilde förutom att Bornholm tillföll Danmark och Ven tillföll Sverige.

01-1.jpg
Destination Lunds turist- och besökskarta
med röda symboler för platserna för
Slaget vid Lund den 4 december 1676.

Under åren som följde efter det här hade Danmark hela tiden som mål att ta tillbaka de landområden som förlorades i fredsfördragen och 1675 kom den möjlighet som de hade väntat på. Det gjorde att de inledde det som kom att bli det tre år långa skånska kriget där slaget vid Lund den 4 december 1676 blev ett av historiens blodigaste slag med över 9 000 stupade soldater.

På den här sidan berättar vi om händelseförloppet och de olika platserna där det utspelades så att den som vill själv kan åka dit och se på dem. Enklast hittar man till platserna med Destination Lunds turist- och besökskarta i Google Maps där platserna och sevärdheterna som handlar om Slaget vid Lund är utmärkta med röd symbol. Bästa sättet att se på alla platserna är att cykla Destination Lunds cykelrunda runt Slaget vid Lund en fin och solig dag.

Skånska kriget

På 1670-talet var Sverige för svagt ekonomiskt för att ensamt kunna försvara det stora rike som Sverige kontrollerade med bara omkring en miljon människor i Sverige och en halv miljon i Finland och därför ingick Sverige en försvarsallians med Frankrike. 1675 tvingades Sverige på grund av den alliansen bidra med trupper då Frankrike angrep Nederländerna som var i allians med Österrike och tyska Brandenburg och även med Danmark. I juni 1675 förlorade Sverige ett mindre slag med tyska trupper vid Fehrbellin nordväst om nuvarande Berlin.

Från svensk sida försökte man hålla Danmark utanför kriget och för att befästa vänskapen mellan länderna ingicks förlovning mellan Carl XI och Christian V:s syster Ulrika Eleonora den äldre av Danmark. Bröllopet kom dock att dröja för när Sverige redan var försvagat och delar av den svenska armén befann sig i norra Tyskland såg Danmark sin chans att återta de landområden som de hade förlorat i de tidigare fredsfördragen. I september 1675 förklarade de därför krig mot Sverige och det inledde det skånska kriget som sedan pågick mellan 1676 och 1679.

Sverige skickade trupper söderut från hela det svenska riket som förstärkning och det fanns män som gick till Skåne hela vägen ända uppe från Norrbotten och Västerbotten. Hälften av regementet från Västerbotten skickades dock med regalskeppet Kronan från Stockholm i maj 1676 och på den båten fanns också truppernas uniformer. Den 1 juni 1676 stötte skeppet ihop med en allierad dansk och nederländsk flotta under ledning av den nederländske generalamiralen Cornelis Tromp i ett sjöslag vid Ölands södra udde och i samband med en för hastig gir så välte och förliste regalskeppet Kronan.

02.jpg
En målning som visar hur regalskeppet Kronan exploderade i samband med att det förliste under slaget vid Ölands södra udde den 1 juni 1676. På Kalmar läns museum finns det en utställning där man kan se på föremål som har bärgats från det förlista skeppet.
 
03.jpg
Den danske kungen Christian V

Den 27 juni 1676 gick Cornelis Tromp och hans flotta i land i Ystad som snabbt övergavs av de svenska trupper som fanns där. Det var dock bara en mindre landsättning som var avsedd att fungera som ett taktiskt drag för att bereda vägen för den danska invasionsstyrkan genom att locka bort den svenska armén från Råå söder om Helsingborg.

Två dagar senare, den 29 juni, steg en stor dansk invasionsstyrka med 14 500 soldater ledd av den danske kungen Christian V i land vid Råå. Omkring 700 fartyg i Köpenhamn hade legat beredda att skeppa över dem sedan i slutet av juni. De danska trupperna intog hela Skåne och dess större städer, utom Malmö fästning som kontrollerades av svenska trupper genom hela det skånska kriget, och den svenska armén ledd av Carl XI retirerade efter hand upp till Växjö i Småland.

04.jpg
Den svenske kungen Carl XI

Vid den här tiden var den danske kungen Christian V 30 år gammal medan den svenske kungen Carl XI bara var 21 år gammal.

Den 17 augusti stod det ett slag vid Fyllebro söder om Halmstad mellan den svenska armén ledd av Carl XI och en mindre dansk trupp ledd av den danska generalmajoren Jakob Duncan och det slutade med svensk seger. Omkring 1 000 danska soldater dog och 1 500 danska soldater och deras befälhavare hamnade i fångenskap.

Efter att ha blivit underrättad om nederlaget vid Fyllebro bröt Christian V upp från Kristianstad och marscherade snabbt till undsättning. De och nådde fram till Halmstad den 5 september men då den svenske kommendanten i Halmstad vägrade ge upp så bröt de danska trupperna upp den 25 september och drog sig tillbaka in i Skåne. De ville undvika en belägring som skulle ha tagit tid och bundit upp resurser.

Den 5 oktober tyckte Christian V att det kunde vara färdigkrigat så han återvände till Köpenhamn där det samma kväll ordnades stora festligheter med fyrverkerier för att fira det militärt framgångsrika året 1676. Han tvingades dock återvända till Skåne igen den 17 oktober efter att ha underrättats om att Carl XI hade mönstrat en ny stor svensk armé på omkring 16 000 man i Hamneda i Småland.

Medan den svenska armén marscherade söderut förbi Fagerhult och gick över Rönneå vid Kvidinge den 29 oktober så omgrupperade den danska armén och gick i läger vid Kvistofta söder om Råån för att blockera den svenska framryckningen.

Den 2 november slog den svenska armén läger vid Bårslöv på den norra sidan om Råån. Det svenska lägret som kom att kallas för "lortlägret" var uselt och regn förvandlade marken till gyttja. Många soldater blev sjuka och dog så den 10 november bröt de upp för att gå över ån och ge sig på den danska armén men den hade redan den 8 november gått vidare söderut mot Lund och den svenska armén följde efter.

De svenska och danska arméernas läger norr om Lund

Den 10 november 1676 gick den danska armén över Kävlingeån på bron i Kävlinge och rev därefter bron. Sedan gick de i vinterkvarter vid den lilla byn där de byggde ett läger som sträckte sig nästan fyra km åt sydväst längs en linje från Svenstorps slott ner mot Stångby kyrka.

Det var en högt belägen och torr plats söder om Kävlingeån som utgjorde ett effektivt hinder för den svenska armén så länge vattnet flödade fritt i ån. Från höjden hade de utsikt över landskapet ner mot Kävlingeån så svenska trupprörelser borde inte kunna göras oupptäckta. De räknade därför med att kunna tillbringa hela vintern där.

05.jpg
Utsikt ner mot Kävlingeån från platsen för det danska vinterkvarteret vid Skälshög.

Lägret lades ut med omkring 1 000 till 1 500 enkla ryggåstält i två rader med en lägergata i mitten som fungerade som uppställningsplats. Högre befäl hade större och bekvämare tält men de som kunde, framför allt officerare, byggde baracker så att de inte behövde ligga i tält och för att få byggnadsmaterial så rev de ner hela byarna i såväl Skälshög som Håstad. Till skillnad från byn i Skälshög så byggdes Håstad upp igen efter kriget.

I det danska lägret fanns det inte bara danskar utan också tyskar, fransmän och nederländare, bl.a. de 2000 sjömän som landsattes av generalamiralen Cornelis Tromps fartyg i Ystad den 27 juni. De matrosbataljonerna förlades nära där den danske kungen Christian V inkvarterade sig.

Svenstorps slott står kvar än idag exakt likadant som det såg ut när det byggdes 1596. Det var en kvinna som hette Beate Hvitfeldt som var änka efter Knut Ebbesen Ulfeld som lät bygga slottet. På portalen på Svenstorps slott står det "Beate Hvitfeldt. Knut Ulfelds änka" och på den tiden sågs det som extremt att skriva kvinnans namn före mannens. Mette Krabbe, född Rosencrantz, bytte till sig slottet 1669 och 1676 bodde alltså Christian V på slottet innan slaget vid Lund. Den andra natten efter slaget vid Lund bodde istället Carl XI där i samma säng och i samma rum.

06.jpg
Skiss av Svenstorps slott där man ser rummet där den danske kungen Christian V bodde före slaget vid Lund och den svenske kungen Carl XI andra natten efter slaget vid Lund som det nedre rummet i den utstickande delen till vänster om entrén i mitten av slottet.

Den svenska armén kom till den 11 november 1676 och slog läger med två rader längs en omkring tre kilometer lång linje norr om landsvägen mellan Örtofta och Kävlinge på den norra sidan av Kävlingeån. Den svenske kungen Carl XI hade sitt högkvarter i grannbyn Benstorp.

På flygfoton har man sett fläckar som ligger på rad i åkern vid Lilla Harrie och de fläckarna kan vara rester efter grophus som de byggde som en grop med ett tält som tak över gropen och halm i gropen som isolering. Ständigt regn gjorde dock att marken även i det här lägret, liksom det tidigare lägret i Bårslöv, blev lerig och besvärlig vilket gjorde att sjukdomar började härja igen och det sägs att så många som 3 000 svenska soldater kan ha dött i lägret.

07.jpg
Fältet som var en del av platsen för den svenska arméns läger nedanför Lilla Harrie kyrka med Kävlingeån i bakgrunden.

I närheten av platsen för den svenska arméns läger finns också den vackra och den fungerade troligen som kyrka för den svenska armén då de hade sitt läger där. Kyrkan byggdes som en romansk kyrka någon gång under senare delen av 1100-talet.

08.jpg
Den vackra kyrkan i Lilla Harrie som fungerade som kyrka för den svenska armén då de hade sitt läger där innan Slaget vid Lund och längre fram till höger ser man en predikstol med Christian IV:s monogram.
 
09.jpg
Predikstolen med Christian IV:s monogram
som finns kvar än idag trots att kyrkan
användes av den svenska armén 1676.
I kyrkan finns det fortfarande kvar en predikstol från 1599 med den danske kungen Christian IV:s monogram och varför den svenska armén inte förstörde den omedelbart när de kom dit och slog läger där är ett mysterium.

En teori till varför den har blivit kvar är att de tre bönder som donerade pengar till predikstolen en gång i tiden också tog ner den och gömde den när den svenska hären närmade sig. Det finns också kvar två silverljusstakar där åtminstone den ena är prydd med Christian IV:s monogram.

För att hålla hög stridsberedskap lade sig båda arméerna i slagordning med fronterna riktade mot varandra. Högerflygelns kavalleri i den danska armén låg längst i öster och söder om Svenstorps slott, i mitten låg infanteriet och i väster låg vänsterflygelns kavalleri. Högerflygelns kavalleri i den svenska armén låg omkring 1,5 km väster om Lilla Harrie kyrka som längst bort och vänsterflygelns kavalleri låg nära Bråån som rinner ner mot Örtofta slott. Avståndet mellan arméerna var inte större än att de hade varandra inom synhåll på långt avstånd.

10.jpg
Erik Dahlberghs bataljskiss där man ser den svenska arméns läger vid Lilla Harrie på norra sidan av Kävlingeån och norra sidan av Lilla Harrie kyrka och den danska arméns läger vid Skälshög söder om Kävlingeån.

Förutom alla soldater fanns det även civila tjänstemän, handelsmän, ambulerande krögare, kvinnor och barn i lägren. Officerare hade fruar, barn och hela sitt bohag med sig. Dessutom fanns det hästar, omkring 10 000 både i det svenska och i det danska lägret, kanoner och tusentals trossvagnar med tillhörande trosspersonal. Största delen av trossen med fältsmedjor, timmermansvagnar, ammunitionsvagnar, vapenvagnar, fodervagnar, proviantvagnar, tältvagnar, marketenterikärror, tusentals reservhästar, slaktboskap m.m. lades som brukligt bakom lägret.

Den svenska armén bestod av omkring 9 000 soldater och den danska bestod av omkring 13 000 soldater men det kan ha funnits omkring 13-14 tusen personer i det svenska lägret och uppåt 20 tusen personer i det danska.

Som jämförelse hade Lund bara omkring 1 700 invånare vid den tiden, och hela Skåne hade ungefär hundratusen invånare. Den yta där det i vanliga fall kanske bodde ett par hundra människor skulle nu försörja de båda arméerna och alla de tusentals människor som fanns i lägren. Mat och ved tog slut och det blev mycket svårt för dem som bodde i området att klara sig så många tvingades fly.

Det var brist på träd i området så arméernas hunger efter ved och byggnadsmaterial var ett ständigt hot mot böndernas byggnader. Under de tre veckorna som arméerna hade sina läger i området så rakades trakten ren på allt brännbart. Det var även brist på mat och foder och läget blev efter hand alltmer desperat. Det klagades särskilt över att de inte hade salt och bröd och det var kallt och blött och väldigt många blev sjuka och dog. I skriftliga källor sägs det att det dog många tusen och att de inte hann begravas utan fick staplas på kyrkogårdarna.

Många dog också eftersom danskarna härjade ibland i det svenska lägret liksom svenskarna ibland gav sig över till det danska lägret och härjade där. Redan dagen efter att den svenska armén anlänt till Lilla Harrie, den 12 novmeber, rullade danskt artilleri fram kanoner till Kävlingeån mitt emot Lilla Harrie som besköts under några timmar. Beskjutningen ledde inte till några större skador men samma natt besvarade svenskt artilleri beskjutningen genom att rulla fram kanoner till Kävlingeån och skjuta mot Västra Hoby med glödgade kanonkulor. Det fanns danska trupper i byn men bönderna drabbades förstås värst och större delen av byn brann ned, bl.a. prästgården.

Den svenska arméns beslut om att gå till anfall

Den svenska armén insåg att man inte i längden kunde stanna kvar i lägret. Alternativen var att ge sig av norrut för att gå i vinterkvarter i Småland och ge upp Skåne eller försöka sig på ett anfall mot det danska lägret. Men om armén gick norrut så skulle den danska armén också kunna påbörja belägring av Malmö som fortfarande var under svensk kontroll och de skulle inte kunna hålla ut hur länge som helst.

Det som till sist fällde avgörandet var att det började snöa och bli kallare i slutet av november och det gjorde att Kävlingeån frös till is. Därmed skulle det kunna bli möjligt att gå över ån på isen och den 30 november beslutade sig Karl XI för att sätta allt på ett kort även om han i det läget inte visste om isen skulle hålla.

06-1.png
Meddelandet som berättar om beslutet att gå till anfall
skrivet med chiffer och undertecknat av Karl XI

Den 2 december fattades det slutgiltiga beslutet om gå till anfall mot den danska armén och beslutet meddelades till kommendanten i Malmö, Fabian von Fersen, i ett brev som skrivits med chiffer och som undertecknades av Karl XI. Brevet levererades till Malmö med en ryttare som fick ta sig igenom de danska linjerna i nattmörkret.

Den 3 december ägnades åt att göra klart för avmarsch i det svenska lägret. De många trossvagnarna lastades, krut delades ut till soldaterna, artillerihästarna leddes fram till kanonerna och spändes för dem, och officerarna mönstrade sina förband som hade reducerats av sjukdomar.

Det var första söndagen i advent och fältprästerna höll gudstjänst och delade ut nattvarden. I Lilla Harrie kyrka höll hovpredikanten Haqvin Spegel en gudstjänst för Karl XI och de högre befälen. Senare under kvällen skrev Karl XI ett brev till sin mor Hedvig Eleonora där han meddelade vad som skulle ske och sa att han "skulle segra eller dö".

Inledningen till Slaget vid Lund den 4 december 1676

Vid 01:30 på natten till den 4 december 1676 bröt den svenska armén upp från sitt läger och vid 02:00 hade hela armén ställt upp i Lilla Harrie och den unge kungen Carl XI red runt och försökte skapa mod hos folket. De väntade tills 02:25 då månen hade gått ner så att det skulle vara helt mörkt annars hade den goda sikten över fälten där det låg ett tunt snölager kunnat avslöja vad som var på gång. Sedan gav de sig av i den kalla vinternatten, 9 000 man som hade legat under tre veckor i Lilla Harrie och blivit svagare och svagare och sjukare och sämre hela tiden.

Det var en armé som av samtida skribenter beskrevs som trashankar. De hade inga uniformer så många gick i de kläder som de hade haft hemma på gården. Eftersom uniformerna gick förlorade när regalskeppet Kronan sjönk så fick alla istället använda en halmviska att sätta i hatten och en halmkrans runt vänsterarmen och med det skulle de kunna se vem som var vän och vem som var fiende under slaget. Den danska armén använde på motsvarande sätt vita armbindlar och papper i hattbanden.

Karl XI:s närmaste män Rutger von Ascheberg och Erik Dahlbergh hade kontrollerat isens tjocklek och bärighet på flera ställen tidigare under kvällen och sett att den var ungefär 10 cm tjock. De bestämde sig för att gå över Kävlingeån vid väster om Lilla Harrie och förberedde övergången genom att lägga brädor på isen. Vid 04:00 på morgonen började de gå över ån och och högerflygeln gick över först och red sedan upp för slänten på andra sidan. Därefter kom infanteriet och dragonerna som gick direkt på isen medan artilleriet med dess kanoner rullades över på de utlagda brädorna och de följdes till sist av trossen.

11.jpg
Platsen vid Rinnebäck där den svenska armén gick över den frusna Kävlingeån på isen vid 04:30 på morgonen den 4 december 1676.

Isen knakade och brakade men inte en enda gick i ån och vid 05:30 hade alla kommit över och det rådde fortfarande kompakt mörker. Efter att de fått ordning på sin gruppering så fortsatte kolonnerna sedan söderut genom dalgången väster om Västra Hoby. En förtrupp rörde sig några hundra meter före resten av armén där högerflygeln kom först, sedan infanteriet och artilleriet och vänsterflygeln sist.

I terrängen där den svenska armén drog fram hade danskarna posterat ut bevakningsstyrkor som skulle kunna slå larm om svenskarna försökte sig på något. De låg troligen uppe på höjden sydöst om Västra Hoby och det är ganska flack terräng så det borde inte varit svårt för dem att upptäcka den svenska armén som förde oljud och var väldigt många när de drog fram där. Kuskarnas ropande, hästarnas gnäggande, pisksmällarna och oljudet från trossens och artilleriets ekipage orsakade så mycket oväsen så att Erik Dahlbergh påstod att det kunde höras nästan en mil. Men det gavs aldrig någon ordentlig förvarning från de danska bevakningsstyrkorna och det är ett av mysterierna med Slaget vid Lund.

Den danske prästen Sthen Jacobsen skriver i sin krönika om det skånska kriget att den danska armén knappast hade lagt sig otörstig kvällen innan och när de efter slaget sammanfattade i Danmark varför det gick som det gick så valde de att utse den danske generalmajoren Anders Sandberg till syndabock eftersom han hade varit högsta ansvarig för bevakningsstyrkorna. Han blev ensam ställd till ansvar för det som hänt men han blev frikänd eftersom det inte gick bevisa att han hade brustit i ansvar.

Inte förrän vid 07:00 på morgonen slogs det larm i det danska lägret vid Skälshög och strax efter det så informerades generalmajoren Anders Sandberg om vad som hade hänt. Då hade täten i den svenska armén nått fram till i höjd med Stångby kyrka. I det danska lägret uppstod troligen en viss panik efter upptäckten av vad som hade hänt och någon fick rida i sporrsträck till Svenstorps slott för att informera Christian V och matrosbataljonerna som var förlagda där.

Den svenska arméns plan om att anfalla det danska lägret utan att den danska armén upptäckte det hade misslyckats och de gjorde halt medan Karl XI höll ett kort krigsråd med sina närmaste befälhavare utan att de ens steg av sina hästar. De bestämde de sig sedan för att istället fortsätta mot Lund för att hinna dit före den danska armén och ha staden som flankstöd och skydd mot kringgående rörelser från den danska armén. Dessutom fanns det en fördel i att kunna behärska höjderna norr om Lund. Karl XI gav generallöjtnanten Otto Wilhelm von Fersen i uppdrag att ta befäl över förtruppen medan han själv tog befälet över högerflygeln. Klockan var 07:45 och gryningen närmade sig. Det var en kall och klar morgon som lovade en solig dag.

Den danska armén kom snabbt på fötter och stod i bataljordning redan efter bara en halvtimme. Den danske överstelöjtnanten Hans Adam Basse gav sig sedan av med en förtrupp mot Lund med den danska vänsterflygeln i två kolonner i täten som följde efter. Generalmajoren Anders Sandberg, arméchefen Carl von Arensdorff, den danske kungen Christian V och hans bror Prins Georg red i täten för den danska vänsterflygeln. De båda arméerna fortsatte sedan mot Lund på konvergerande kurs och inom synhåll från varandra.

Förtruppsstriden

Den svenska armén forcerade sin marsch mot Lund längs med Kävlingevägen och någon gång före 08:30 nådde förtruppen under ledning av generallöjtnanten Otto Wilhelm von Fersen fram till Möllevångshöjden något före den danska förtruppen som leddes av överstelöjtnanten Hans Adam Basse. Fram till 1967 hade Lunds bryggeri sin verksamhet på tomten i områdets södra spets i nuvarande korsningen mellan Kävlingevägen och Getingevägen men tidigare fanns där en stubbkvarn (en äldre typ av väderkvarn) med tillhörande möllaregård och därför kallades den platsen för vid tiden för Slaget vid Lund.

12.jpg
Platsen i Korsningen mellan Kävlingevägen och Getingevägen som kallades för Väderkvarnshöjden vid tiden för Slaget vid Lund eftersom det fanns en stubbkvarn med tillhörande möllaregård där då.

Båda förtrupperna avvaktade med att gå till anfall för att huvudmassan av förbanden skulle hinna komma fram till sina positioner och ställas upp. När Otto Wilhelm von Fersen skulle gruppera sina styrkor till vänster och till höger om Väderkvarnen på Väderkvarnshöjden så upptäckte han dock att han hade färre trupper än de omkring 300 soldater som han skulle ha. Han begärde då förstärkning av Karl XI som skickade fram Drabantgardet under överstelöjtnant Hans Henrik von Siegroth. Senare kom också de trupper som leddes av överstelöjtnant Georg Johan Lode som han skulle haft från början men Rutger von Ascheberg hade beordrat dem att bli kvar i Vallkärra för att skydda vänstra flanken.

Så snart drabantgardet under överstelöjtnant Hans Henrik von Siegroth hade anlänt så gick generallöjtnanten Otto Wilhelm von Fersen till anfall med de trupper han hade och det fick danskarna till att kastas tillbaka. På så sätt blev det den svenska armén som inledde Slaget vid Lund och slaget började strax efter 08:30 ungefär vid nuvarande .

12-1.jpg
Den nuvarande korsningen mellan Norra Spolegatan och Kävlingevägen som är ungefär den plats där Slaget vid Lund började strax efter 08:30 på morgonen den 4 december 1676.

På den danska sidan var förtruppen ungefär lika stor som den svenska till att börja med men de hade överskattat sin förtrupp och då ingrep överbefälhavaren general Carl von Arensdorff själv med sina trupper. Den danska överlägsenheten gjorde sedan att svenskarna vek undan men sedan resulterade ett avslutande svenskt motanfall i att svenskarna lyckades ta Möllevångshöjden besittning ungefär vid 09:00 när solen just hade gått upp. Förtruppstriden resulterade också i en sak som kanske var ödesdiger för fortsättningen av Slaget vid Lund, nämligen att den danska överbefälhavaren general Carl von Arensdorff blev skjuten i högerarmen och så allvarligt skadad så att hna behövde föras bort från slagfältet.

Slaget på Möllevångshöjden

Medan förtruppsstriden pågick så kom de båda arméerna fram till området norr om Lund och vid 09:00 gjorde den svenska arméns högerflygel med bl.a. Carl XI, den högste befälhavaren Rutger von Ascheberg och Erik Dahlberg i täten, halt. De ställe upp sig på en linje mellan vid nuvarande Monumentet och Möllevångshöjden vid nuvarande Getingevägen strax norr om den nuvarande infarten mot Lunds lasaretts huvudbyggnad. Den danska arméns vänsterflygel ställde upp sig norr om den svenska och de båda linjerna var omkring en kilometer långa med fronterna omkring 200 meter från varandra. Efter en viss eldförberedelse så gick den svenska arméns högerflygel till anfall mot den danska vänsterflygeln.

Det blev en hård strid som böljade fram och tillbaka i terrängen norr om Väderkvarnshöjden med stora förluster på bägge sidor men efter ungefär en timme, vid 10:00, började trupperna i den danska vänsterflygeln att vika och ge sig av i riktning åt nordöst mot det danska lägret. Carl XI, hans stab och den del av den svenska hären som befann sig där följde efter de danska trupperna och striden stannade då av vid Väderkvarnshöjden. Längre norrut fortsatte hela tiden fler svenska och danska soldater gå i strid med varandra efterhand som de kom fram till slagfältet.

Carl XI, hans stab och trupperna från den svenska högerflygeln förföljde trupperna från den danska vänsterflygeln med den danske kungen Christian V och hans bror, prins George, och den danske generalmajoren Anders Sandberg i täten. Vid 10:30 gjorde de danska soldaterna ett sista försök att försvara sig mot de förföljande svenskarna utan att lyckas och när de svenskaran nådde det danska lägret började de plundra det. De hungriga svenska soldaterna passade på att ta för sig av vad som fanns i lägret men det fanns också mycket människor där och en del sårade soldater som hade tagit sig dit. I svenska rapporter har det skrivits att det utfördes massakrer på de människor som fanns i lägret.

Drabbningen vid Krutmöllan

Resterna av den danska vänsterflygeln fortsatte norrut i en alltmer panikartad flykt och när de vid 11:00 kom fram till Kävlingeån på östra sidan om där finns numera så räknade de nog med att isen skulle hålla eftersom den ju hade gjort det när den svenska armén gick över tidigare under morgonen.

13.jpg
Krutmöllan vid Kävlingeån och längre bort längs Kävlingeån åt
det hållet finns platsen där den danska truppen gick genom
isen när de försökte fly från den förföljande svenska truppen
med Carl XI i spetsen strax före lunch den 4 december 1676.

Alla de flyende danskarna, deras hästar och trossvagnar från det danska lägret tvingades samman mot ett smalt avsnitt av åstranden så att det orsakades stockning av ryttare och vagnar som ville ta sig över på isen.

Till att börja med så gick allt bra och bl.a. den danske kungen Christian V, den danske generalmajoren Anders Sandberg och kungens bror, prins George, kom över och kunde fortsätta mot Landskrona. Men sedan brast isen under anhopningen av ryttare och vagnar och väldigt många danska soldater och hästar hamnade i vattnet.

Många av de danska ryttarna lyckades fly över isen men deras vagnar blev stående på södra sidan av ån och erövrades av den svenska armén som härjade bland de upplösta förbanden och sköt på de som befann sig ute på isen. Vid 11:30 hade den svenska armén vunnit drabbningen vid Krutmöllan men den svenske kungens häst Thotten blev skjuten i pannan, svenskarnas pukhäst (en häst som bär trummor) blev också skjuten och en massa annat hände där. Det sägs att kungens häst blev något oregerlig efter att ha blivit skjuten men Carl XI besteg istället raskt sin reservhäst Brilliant.

Morgonen nästa dag, den 5 december, så hade ån frusit till igen och det rapporterades av samtida berättare att det stack upp armar, ben, soldater och bitar av hästarna genom den svartblå nyisen.

Striderna norr om Lund

Längs med nuvarande Kävlingevägen och ner mot staden Lund gick allt fler svenska och danska trupper i strid med varandra efter hand som de kom fram och det blev en hård strid som böljade fram och tillbaka på fälten norr om Lund och som varade i flera timmar. Det fanns skillnader i sättet att strida mellan de båda arméerna som noterades av samtidens skribenter.

Trupperna gick i strid med varandra efterhand som de kom fram på konvergerande kurs och då hade de marscherat i kanske 5-6 timmar i oländig terräng med kylig väderlek och hade inte fått mycket att äta. Man kan undra hur de orkade med det men de var vana vid hårdare tag än vad vi är idag. De var vana vid att inte få så mycket att äta, att arbeta hårt, och de var vana vid köld och umbäranden.

Den danska armén följde det vanliga stridssättet för kavalleriet under 1600-talet, den s.k. karakolleringen, som gick ut på att ryttarna ställdes up i kolonner och red fram mot varandra och avfyrade sina ryttarpistoler (s.k. flintlåspistoler) och sen snyggt vände och red tillbaka, laddade om och gjorde om det igen. Karakolleringen byggde på att åstadkomma oavbruten eldverkan men det var inte särskilt effektivt och det nådde inga avgöranden.

I den svenska armén hade de redan under trettioåriga kriget med Gustaf II Adolf under första halvan av 1600-talet börjat med en annan mer offensiv taktik som gick ut på att de gick rakt på och undvek skjutandet med ryttarpistoler och istället störtade på fienden med värjan i hand eller att man kom fienden så nära att man kunde se honom i vitögat innan pistolerna avfyrades. Många av de danska soldaterna varav många var tyska legoknektar som var vana vid lite mer gentlemannamässigt krigarsätt blev överrumplade av den svenska metoden som de upplevde som rå och skoningslös, men den var effektiv.

Den danska armén var överlägsen i antal trupper så striden blev ojämn och efter lunch så trängdes de svenska trupperna allt mer tillbaka ner mot och staden Lund. Där vände sig trupperna sedan mot varandra och förberedde sig för vad de trodde skulle bli slutstriden. De svenska trupperna var modlösa och de visste inte om kungen som hade lämnat slagfältet fortfarande levde eller inte eller ens var han var. De danska trupperna lät t.o.m. skjuta lösen med tre skott som ett tecken på att slutstriden hade inletts.

Slagets vändpunkt och slutstrid

Vid lunch hade Carl XI och hans stab haft ett krigsråd efter drabbningen vid Krutmöllan där de diskuterade om det var lönt att fortsätta striden eller om det redan var avgjort på fälten norr om Lund. Till sist bestämde de sig för att återvända och kungen återvände till Lund vid 14:00 med en mindre truppstyrka och upptäckte att läget inte såg bra ut med de svenska styrkorna hopklämda mot Lunds norra port med ett överlägset antal danska styrkor framför sig. När de danska trupperna såg att Carl XI och hans trupp kom så vände de om och började gå norrut för att möta det nya hotet och eftersom de var överlägsna i antalet trupper så såg läget inte bra ut för den svenska armén.

Då inträffade det en mirakulös vändning i slaget. Carl XI lyckades ta sig igenom den danska trupplinjen och fram till de svenska trupperna vid Lund vilket genast höjde deras mod. Kungen kom tillbaka fick de dödströtta och slutkörda soldaterna att resa sig, ta sina vapen och gå norrut vilket gjorde att de danska trupperna plötsligt befann sig klämda mellan två sköldar av svenska trupper både framför sig och i ryggen. Vid 15:30 koncentrerades de danska trupperna till där slutstriden sedan stod.

14.jpg
Området mellan Norra Nöbbelövs kyrka och Vallkärra kyrka som syns i bakgrunden där slutstriden i slaget vid Lund stod sent under eftermiddagen den 4 december 1676.

Framåt 17:00 började ammunitionen tryta och slaget blev mer som en ursinnig strid man mot man där de använde kolvarna på gevären, svärd, allt vad de hade och samtidens skribenter betecknade slutfasen av Slaget vid Lund mer som en massaker än ett fältslag. De danska trupperna var dock så överlägsna i antal så att de svenska trupperna aldrig lyckades ringa in dem helt och det blev en lucka norrut där de danska trupperna kunde ta sig iväg och retirera upp mot räddningen i Landskrona. En sista dansk trupp höll stånd längs med kyrkogårdsmuren vid Vallkärra kyrka tills de kunde ge sig av då mörkret föll.

15.jpg
Peder Winstrup, biskopen i Lund som
hade den svenske kungen Carl XI som
gäst till kvällsvarden i Kungshuset efter
Slaget vid Lund den 4 december 1676.

Efter Slaget vid Lund

När nattmörkret lagt sig så låg det kvar över 9 000 döda på fälten norr om Lund och mellan Nöbbelöv och Vallkärra. Vid 23:00 red Carl XI och hans stab in till i Lund där de gästade biskop Peder Winstrup och fick kvällsvard och vila under natten.

Peder Winstrup var trogen den svenske kungen under hela det skånska kriget och han höll det trohetslöfte som han gett till den tidigare kungen, Carl X. Det sägs att biskopinnan Dorothea däremot var mer dansksinnad och hellre hade sett den danske kungen Christian V till kvällsvarden. Det sägs också att hon bytte ut kvällsvarden till en enklare meny och sämre vin när hon såg att det var den svenske kungen som kom istället för den danske, men det är möjligen en skröna.

Kungshuset är stängt för besökare för närvarande men kommer öppna för allmänheten som besökscentrum för Lunds universitet under 2018.

16.jpg
Kungshuset i Lund där den svenske kungen Carl XI gästade biskop Peder Winstrup och fick kvällsvard och vila under natten efter Slaget vid Lund den 4 december 1676.

Nästa natt, andra natten efter Slaget vid Lund, bodde Carl XI i samma rum och sov i samma säng på Svenstorps slott där den danske kungen Christian V sovit tidigare. Efter slaget kunde den svenska armén öppna vägen till Malmö igen som hade varit belägrat under skånska kriget. Många av de sårade sökte sig in till Malmö för att söka hjälp eftersom det fanns bättre vård att få där än vad de kunde få hos fältskärarna ute på slagfältet och det sägs att flera tusen soldater kom ridande och gående till Malmö natten och dagen efter Slaget vid Lund.

Eftersom tjälen hade gått i jorden så att det var omöjligt att gräva så kunde inte de döda begravas men dagarna efter slaget samlades de i alla fall ihop och räknades och lades i närheten av bykyrkogårdarna i väntan på begravning. Det dröjde mer än en månad till i slutet av januari 1677 innan de kunde begravas och då hamnade de allra flesta i massgravar. Flera som var kända eller adelsmän eller där man kände till att de hade släkt togs om hand och togs in till Lund och begravdes där eller skickades hem till sina hemorter och begravdes i sina familjegravar.

Slaget vid Lund ledde inte till att skånska kriget mellan Sverige och Danmark avslutades utan det blev drygt två år till med strider innan de möttes i Lunds domkyrka 1679 för att påbörja fredsförhandlingarna. De första förberedande förhandlingarna skedde den 12 maj 1679 och då gick den danska delegationen in via sydportalen och den svenska via nordportalen. I slutet av juni kom huvuddelegationerna till Lund och då var också den franska ambassadören med för att leda förhandlingarna eftersom Frankrike var Sveriges bundsförvant i det här kriget.

Till slut tröttnade den franska kungen på det långsamma tempot i fredsförhandlingarna i Lund och såg till att freden tecknade i Fountainebleau utanför Paris istället utan svensk medverkan. När besked om det kom till Lund så blev inte minst Carl XI upprörd och såg till att ett likalydande fredsfördrag undertecknades i Lund natten mellan 26 och 27 september 1679. Fredsfördraget innebar att Sverige fick behålla allt som hade vunnits i fredsfördragen 1658 och 1660 så kriget hade inte lett till något alls för dansk del utan många människor hade offrats utan att de vann något på det.

Vid 200-årsminnet av Slaget vid Lund restes ett monument i i Lund. Monumentet ritades av arkitekten Helgo Zettervall och tillverkades av cement och det avtäcktes först den 21 oktober 1883. Omkring 1930 ersattes det ursprungliga Monumentet med ett nytt som var gjort av granit och vid återinvigningen medverkade såväl Sveriges som Danmarks utrikesministrar.

17.jpg
Monumentet som restes till 200-årsminnet av Slaget vid Lund och avtäcktes 1883 i Monumentparken i Lund.

Med så många döda som det var efter Slaget vid Lund så måste det ha grävts många massgravar för stupade soldater men det var först 1995 som en sådan massgrav hittades för första gången. Massgraven hittades på kyrkogården utanför innanför den medeltida kyrkogårdsmuren som numera är borta och det fanns en massa oordnade skelettdelar i den efter enbart män och flera av dem uppvisade skottskador och huggskador. Det fanns också mycket föremål som knappar och bitar av tyg och läder i graven och troligen har liken varit i så dåligt tillstånd efter slaget så att de bönder som beordrades att utföra begravningen i januari 1677 inte ville plocka på sig några föremål utan bara lämpade ner liken i graven.

18.jpg
Norra Nöbbelövs kyrka där det för första gången hittades en massgrav 1995 för stupade soldater från Slaget vid Lund.
 
19.jpg
Stenen utanför Norra Nöbbelövs kyrka där det
berättas om den massgrav som hittades där 1995
med stupade soldater från Slaget vid Lund. Klicka
på bilden för att läsa det som står på skylten.
Utanför Norra Nöbbelövs kyrka finns det en sten med en liten minnesskylt som berättar om den massgrav som hittades där 1995.

På vår sida om Svenska kyrkans kyrkor i Lund berättar vi mer om Norra Nöbbelövs kyrka och där finns det också en bild av den gamla kyrkan som stod där under Slaget vid Lund innan den nuvarande kyrkan byggdes på samma plats år 1900.

Det finns en monter i utställningen "Vapen – makt över liv" i bottenvåningen i Textilhallen hos Kulturhistoriska friluftsmuseet Kulturen som också handlar om Slaget vid Lund.

 
21.jpg
Montern som handlar om Slaget vid Lund och som finns i utställningen "Vapen – makt över liv" i bottenvåningen i Textilhallen hos Kulturhistoriska friluftsmuseet Kulturen i Lund.

Källor till den här dokumentationen om Slaget vid Lund

Det har skrivits väldigt mycket om Slaget vid Lund och dess händelseförlopp, inte minst på internet, så det är svårt att ge exakta tidsangivelser för slaget och säga exakt vad som är helt korrekt när det beskrivs. Den här dokumentationen bygger framför allt på de här källorna:

  • Den mycket sevärda filmen om Slaget vid Lund där bl.a. Göran Larsson, Claes Wahlöö och Anders Ödman berättar om slaget och händelserna före och efter det.

  • Valda delar från såväl svenska som danska Wikipedia.

  • Slaget vid Lund : ett mord och icke ett fältslag av Göran Larsson och Claes Wahlöö som ger en detaljerad beskrivning av Skånska kriget och händelserna kring Slaget vid Lund.