Sök på den här webbplatsen
Följ oss på   [f]   [L] [L]

Några av Kulturens hus

Målet för Kulturen var från början att skildra den svenska kulturhistorien enligt det gamla ståndssamhället med adel, präster, borgare och bönder och därför var Herrehuset, Bosebo kyrka, Borgarhuset och Blekingegården några av Kulturens första hus. Kulturens hus där föremål visas i sina rätta miljö vilket Georg Karlin kallade för paviljongsystemet är ett intressant och levande sätt att lära sig mer om livet förr och hur man levde på den tiden jämfört med att bara titta på döda föremål i montrar.

Numera försöker Kulturen alltid istället berätta om husen så nära den verklighet de kommer från och för att få ut så mycket som möjligt av ett besök i husen så är det bra att först veta lite mer om vilka det var som faktiskt bodde i dem en gång i tiden och hur de levde när de bodde där, eller något om var husen kommer från. Så här berättar vi lite om några av husen.

Se också Kulturens besökskarta där det finns kort information om alla husen på Kulturens område.

Bosmålatorpet

har aldrig varit något torp utan är istället en backstuga som byggdes på arrenderad mark, s.k. ofri grund, i slutet av 1850-talet i den lilla byn Bosmåla norr om Urshult i Småland norr om Karlshamn i Blekinge. I Kulturens program ingick att olika samhällsklasser skulle vara representerade så Georg Karlin tyckte att museet måste ha ett soldattorp också men han hittade inget riktigt soldattorp så när han hittade Bosmålastugan så beslutade han att den fick duga. Den skiljer sig inte så mycket från de hus som indelta soldater bodde i så 1924 köptes den därför in och flyttades till Kulturen och visades som ett soldattorp fram till 1998 då Kulturen beslutade att återställa den så att den numera istället visar dess verkliga historia. Bosmålatorpet skildrar numera hur de fattiga levde i Sverige på 1800-talet.

005.jpg
Det s.k. Bosmålatorpet som byggdes i slutet av 1850-talet i Bosmåla i Småland.

Bosmålastugan byggdes i slutet av 1850-talet av en hemmansägare som kommit på obestånd och den brukade kallas för Daggarns stuga av folket i bygden eftersom han använde blydaggar vid slagsmål. 1890 köptes stugan av Kristina Niklasdotter för 100 kronor sedan kommunen bidragit med 50 kronor.

Kristina som föddes 1849 i ett välbärgat hem gifte sig 1874 med Karl Magnus Persson som föddes 1843. De tog över Kristinas föräldrahem Norregård nordöst om Nöbbele, som låg nordöst om Bosmåla och Urshult. Men 1887 sålde de gården och köpte en större gård i Esbjörnamåla nordöst om men mycket närmare Bosmåla och Urshult, men köpet blev en dålig affär så de tvingades lämna gården redan efter ett år och hamnade på obestånd med stora förluster. För att försöka få ordning på ekonomin igen så reste Karl Magnus till Amerika 1888 medan Kristina och deras sju barn, fyra flickor och tre pojkar, sattes på undantag i en kammare i granngården.

Karl Magnus skickade två brev från Amerika men sen hördes han aldrig av mer. Kristina som nu var ensam riskerade att få barnen utackorderade men genom att köpa Bosmålastugan 1890 fick hon behålla vårdnaden om de sju barnen.

Den lägre delen av huset till höger när man kommit in är det som kallades för stugan och var det rum som Kristina och de sju barnen bodde i och där fanns deras sovplatser. Stugan var det enda rum som de värmde upp och vistades i under den kalla årstiden och det var också där som de lagade maten.

006.jpg
Stugan i Bosmålatorpet, det rum som Kristina och de sju barnen vistades i under de kalla vinterdagarna.
 
007.jpg
Den öppna spisen i stugan.
Under vintrarna blev det dock väldigt kallt i den dragiga stugan och när det var som kallast så brukade Kristina hänga för fönstren och bädda ner barnen i sängen medan hon gick ut för att arbeta.

Hon gjorde 20-24 dagsverken och levererade ett pund (8,5 kg) blånor, som är en enklare kvalitet av lin, som arrende för marken varje år. Dessutom arbetade hon åt bönderna i trakten, genom att bl.a. hjälpa till när det var skördearbete, och spann ull för att försörja sig och barnen.

Sovplatserna fanns i utdragssängar som stod längs med de två långväggarna i stugan med ett slagbord i mitten framför fönstret. På dagarna var sängarna hopskjutna och uppbäddade med kuddar och dynor. På golvet låg det trasmattor vävda med linnevarp och över bordet hängde det en fotogenlampa med bleckskärm. På väggen till vänster om fönstret hängde det en klocka med en urtavla av porslin med blomsterdekoration men de hade kvar skulderna så den och det mesta av värde som de hade tog fordringsägarna.

Rummet rakt fram till vänster när man kommit in kallades för köket och användes vid bak och slakt och för matlagning under sommaren. De hade några höns och en get som husdjur och de fick vistas i köket under vintern. Under golvet hade de en liten källare där de förvarade potatis. Maten lagades i stugan där den öppna spisen finns men ugnen fanns i köket och där bakade hon bröd och någon gång ibland så bakade hon kringlor där också.

Det första rummet till vänster när man kommit in kallades för kammaren och användes som förvaringsutrymme och där förvarade de också sina textilberedningsredskap och det spunna linet och ullen förvarades i korgar.

Runt stugan odlade de potatis, kål och råg.

008.jpg   009.jpg
Kammaren som användes som förvaringsutrymme. Köket där de lagade mat under sommaren och hade hönsen under vintern.

Kristina ansträngde sig för att hålla fint i stugan för att behålla lite av sin värdighet och år 1900 bodde fortfarande fem av barnen också kvar där. Kristina bodde själv kvar där till 1923 då hon flyttade till sonen Klas som hade kommit tillbaka från Amerika och bosatt sig i ett större hus inte långt från Bosmåla. Därefter köptes Bosmålastugan av Kulturen.

Blekingegården

Efter att Kulturhistoriska föreningen hade köpt Herrehuset och dess stora tomt hade blivit Kulturens första område så blev det första huset som Georg Karlin köpte in och flyttade till Kulturen för att visa den gamla allmogekulturen.

Blekingegården var ett förmöget hem i Nybygden nordost om Jämshög i Blekinge med utsikt över sjön Orlunden och förutom boningshuset hade gården ett häststall, ett stall för trettio kor, ett gethus, en loge, fem ängslador och en kvarn. Av alla de byggnaderna är det bara boningshuset och gethuset som flyttades till Kulturen och de byggdes någon gång i mitten av 1700-talet. Blekingegården har dock renoverats flera gånger och första gången var på 1930-talet då ryggåsstugan i mitten mellan lofthusen monterades ner och återuppbyggdes till stor del med nytt timmer.

010.jpg
Blekingegårdens boningshus från 1700-talat som en gång i tiden var boningshus för en stor gård.

Blekingegården är ett av ytterst få bevarade så kallade sydgötiska hus eller högloftsstugor som de också kallas och som är en hustyp med ursprung från medeltiden med låg ryggåsstuga och ett eller två högre lofthus eller härbren som de kallades vid den ena eller båda gavlarna. I huset skildrar Kulturen hur bonden Carl Olsson levde där med sin familj mellan 1815 och 1835 med utgångspunkt från hur det har beskrivits i arkivmaterial. Föremålen i huset kommer dock inte från gården utan är andra tidstypiska föremål från Blekinge.

Man kommer in genom det västra lofthuset där ingången fanns ursprungligen också och kommer först in i en liten förstuga där det förvarades olika redskap och där höns och grisar kunde smita in för att få tak över huvudet. Till vänster om förstugan finns grovköket eller brygghuset med eldstad och brännvinspanna och därifrån finns det en trappa upp till loftet som användes som förvaringsutrymme och som sovutrymme under sommaren.

Högstugan som finns i den låga ryggåsstugan mellan lofthusen var det rum som alla bodde i. I utrymmet mitt emot spisen, precis till höger när man kommit in där, finns det bord och hyllor för hushållsredskap och serveringskärl som användes för matlagning.

Spisen är dock inte den spis som fanns i Blekingegården från början utan det är en kopia av en spis som fanns i ett annat sydgötiskt hus eftersom Georg Karlin inte tyckte den ursprungliga spisen såg tillräckligt gammal ut. Fram till 1996 fanns det inte någon sättugn där heller trots att det har funnits en sättugn i Blekingegården förut och som användes för att värma upp rummet.

011.jpg   012.jpg
Högstugan i ryggåsstugan mellan lofthusen som var det rum som alla på Blekingegården bodde i. Spisen i Blekingegården med dess sättugn av järn som man ser till höger i bilden.

De väggfasta långbänkarna var fyllda med halm och ris och övertäckta med vävnader och de användes både som sittplatser och liggplatser. Både hushållets medlemmar, drängar, pigor, barn och tillfälliga arbetare sov där och de hade sina bestämda sovplatser och det låg oftast två personer i varje bänk. Gårdens man och hustru sov däremot i den eleganta sängen.

Det serverades fem måltider varje dag, morgonmat, dafvare, middag, merafton och aftonvard, och då satt männen på de väggfasta bänkarna bakom matbordet medan kvinnorna hade sin plats på den fristående bänken framför bordet.

Genom dörren från högstugan till det östra lofthuset kommer man först till förstugan eller den långa farstun som den kallas och som har dörröppningar både mot söder och mot norr och där förvarades fläskkaren och silltunnan.

Det östra lofthuset kallas också för sommarhuset eftersom det inte har någon eldstad och dess stora rum användes för vävning och för större samlingar under sommartid. På andra våningen finns det två förrådsrum där man förvarade säd och bakat bröd och överst fanns vindsutrymmet som också användes som förvaringsplats. Ursprungligen fanns det dessutom en potatiskällare under det östra lofthuset.

Bosebo kyrka

För att kunna skildra den svenska kulturhistorien enligt det gamla ståndssamhället med adel, präster, borgare och bönder så kompletterades Herrehuset, Borgarhuset och Blekingegården 1894 med att den gamla träkyrkan från 1652 i Bosebo i Småland, , flyttades till Kulturen när den skulle rivas.

021.jpg
Kulturens gamla träkyrka som byggdes 1652 i Bosebo i Småland.

Många gamla träkyrkor revs och ersattes med nya större kyrkor under 1800-talet när församlingarna växte och Esaias Tegnér tog initiativ till rivning av många småländska träkyrkor i sitt stift då han var biskop i Växjö under början av 1800-talet.

022.jpg
Bosebo träkyrka som den såg ut när den stod i Bosebo
innan den revs 1894 och flyttades till Kulturen.

I början av 1890-talet förhandlade Georg Karlin för att få flytta någon av de småländska kyrkor som då hotades av rivning till Kulturen. Han valde kyrkan i Bosebo eftersom den stod inför omedelbar rivning och därför kunde köpas till ett billigt pris. Sommaren 1894 monterades den ner och fraktades sedan med tåg till Lund där den monterades upp igen 1895 på Kulturens norra område där den står nu.

Enligt en sägen är det den hedniske hövdingen Bose som lät bygga kyrkan. En trälkvinna på hans gård hade blivit omvänd till den kristna läran och när hon inte lydde honom så lät han binda henne vid en kvarnsten och kastade henne i vattnet. Då skedde ett under som gjorde att stenarna förvandlades till fjädrar som lätt bar henne över till den andra sidan av sjön och det gjorde att Bose lät döpa sig och bygga en kyrka som då fick namnet Bosebo.

Utanför kyrkan står det en klockstapel som byggdes i början av 1950-talet som en typisk småländsk klockstapel och invigdes vid Kulturhistoriska föreningens årsmöte den 7 juni 1955. Klockan i klockstapeln kommer däremot från Vallkärra kyrka och är gjuten i Köpenhamn 1621 och Kulturen köpte den 1909. Kyrkogården utanför kyrkan anlades 1910 med gravstenar från medeltiden och framåt och smidda järnkors från 1700-talet från Bosebo och andra kyrkor i Småland.

I kyrkan gällde en rangordning där de mest förmögna satt längst fram och de fattiga satt längre bak eller uppe på läktaren och kvinnor satt till vänster och män satt till höger.

023.jpg
Kyrkorummet i Kulturens gamla träkyrka som byggdes 1652 i Bosebo i Småland.

Det finns fragment av äldre väggmålningar från 1600-talet i kyrkan men de flesta målningarna har gjorts av torparen Sven Nilsson Morin från Gnosjö som också är den som gjorde predikstolen 1782. Kyrkans orgel som är från 1773 går fortfarande använda och altartavlan som är från mitten av 1700-talet föreställer instiftandet av nattvarden.

Det förekommer fortfarande gudstjänster i kyrkan då och då och bland de evenemang som Kulturen brukar anordna i kyrkan kan särskilt nämnas den Luciakonsert de brukar ha där varje år på Luciaafton den 12 december då de levande ljusen som Lucia och tärnorna bär med sig ger ett väldigt vackert sken och riktigt mysig julstämning inne i den gamla träkyrkan.

024.jpg
Luciaafton den 12 december varje år är det Luciakonsert med levande ljus i Bosebo kyrka.

Dekanhuset

025.jpg
Det medeltida Dekanhuset där det stod förut.

stod förut på Kyrkogatan 17 nordväst om Lunds domkyrka och när det skulle rivas 1908 för att ge plats åt ny bebyggelse så protesterade Kulturens grundare Georg Karlin och tyckte att det borde få stå kvar. När det alternativet inte var möjligt så valde han istället att flytta huset under våren 1908 till den plats på Kulturens norra område där det har stått sedan dess. På den plats där Dekanhuset stod förut finns numera restaurang Mat & Destillat i de lokaler där Café Lundagård fanns förut under många år.

Dekanhuset har en ganska rörig historia som är full med luckor men det är förknippat med några händelser som gör att dess historia spännande. Huset har varit mycket större än det man ser på Kulturen nu och dess äldsta delar har tidsbestämts till någon gång under andra halvan av 1200-talet.

Någon gång i mitten av 1400-talet drabbades huset av en mindre eldsvåda och den tror man orsakades när den svenske kungen Karl Knutsson gjorde ett fälttåg och härjade i Skåne i februari 1452. Det fälttåget kan ha varit en orsak till att Lunds dåvarande ärkebiskop Tuve Nilsson lät omgärda Lundagård med en mur 1459 och en del av den muren syns fortfarande som gråsten i fundamentet till Kungshusets vägg. Vid den här tiden byggdes också Dekanhuset till och bl.a. det torn som nu står på Kulturen byggdes då. Den lägre delen med korsvirke upptill i väggen är däremot från det ursprungliga huset som byggdes på 1200-talet.

026.jpg
Dekanhuset där det står nu på Kulturen i Lund sett
från samma håll som på bilden ovan där man ser
Dekanhuset på sin ursprungliga plats.

Under en tid tillhörde Dekanhuset Torbern Bille som var dekan och som Domkapitlet i Lund vale till ny ärkebiskop 1532. Han tvingades dock lova den danske kungen Fredrik I att inte motarbeta de evangeliska predikanterna som förespråkade Martin Luthers lära.

Den 10 juli 1533 dog dock kungen och då kände sig Torbern Bille inte längre bunden av det löfte han tvingats ge och genomförde därför åtgärder som försvårade för reformationens anhängare som han beskrev som evangeliskt kätteri. På det skånska landstinget vid Lerbäckshög förklarade han t.o.m. de evangeliska predikanterna och deras anhängare för fredlösa.

Men i augusti 1536 lät den nye danske kungen Christian III fängsla honom och den 30 oktober 1536 proklamerades den evangelisk-lutherska kyrkan som dansk statsreligion. Därmed blev reformationen av den danska kyrkan ett faktum. Torbern Bille frigavs dock igen redan efter ett år efter att ha avsagt sig sin ärkebiskopliga makt och myndighet och underkastat sig kungen. Därefter var han föreståndare för Bosjökloster fram till sin död.

I juni 1679 inleddes det fredsförhandlingar mellan Sverige och Danmark efter Skånska kriget där Slaget vid Lund den 4 december 1676 blev det största och blodigaste slaget. Den danska delegationen bodde i Dekanhuset som vid den tiden tillhörde Nicolaus Silfverskiöld. Innan kriget var han professor i juridik och rektor vid Lunds universitet.

027.jpg
Dekanhusets utvändiga trappa upp till andra våningen.

Fredsförhandlingarna hölls i Lunds domkyrka men parterna stod långt från varandra och kunde inte ens enas om hur de skulle gå in i kyrkan eftersom de inte ville låta de andra gå in genom den finaste porten i väster. De löste det genom att låta den svenska delegationen gå in genom den norra porten och den danska genom den södra. Men den franske kungen Ludvig XIV tyckte att förhandlingarna gick för långsamt så den 23 augusti 1679 slöt han fred med Danmark i Fontainebleau utan svensk medverkan.

Beskedet om att freden tecknats i Fontainebleau gjorde den svenska delegationen upprörd och drygt en månad senare, den 26 september 1679, tecknades därför ett separat fredstraktat i Lund som bekräftade det fredstraktat som tecknades i Fontainebleau. Fredstraktatet i Lund undertecknades i en sal på andra våningen i Dekanhuset och samtidigt undertecknades ett vänskapstraktat om bröllop mellan Karl XI och den danska prinsessan Ulrika Eleonora. Det sägs att hon samtyckte till bröllopet mot sin bror Christian V:s vilja, den danske kung som Karl XI drabbade samman med i Slaget vid Lund 1676, och det sägs att det blev ett lyckligt äktenskap.

028.jpg
Rummen på första våningen i Dekanhuset.

Den enda möjligheten att komma upp på andra våningen där fredstraktaten undertecknades 1679 är via den utvändiga trappan av trä men den är i så dåligt skick numera så att det inte är tillåtet att gå på den längre av säkerhetsskäl. Trappan är dock en ny konstruktion som tillkommit efter att Dekanhuset flyttades till Kulturen. Den har inte tillhört det ursprungliga Dekanhuset.

Däremot kan man besöka två rum på första våningen och i källaren som man kommer till genom en annan ingång från utsidan så finns det en utställning om Lunds ärkebiskop Jacob Erlandsens grav som hittades i klosterkyrkan till det som en gång i tiden var Gråbrödraklostret.